Varför har inte fler hittat hit?
Varför har inte fler hittat hit?
Rodd-SM 2026 på Munksjön blev två dagar av regn, sol, SM-medaljer och 107 lopp. Men någonstans mellan bryggorna, domarbåten, hamburgarna, de gamla tävlingsårorna och människorna som aldrig riktigt verkar lämna sporten växte en annan fråga fram: varför är det inte fler som vill vara en del av det här?
Regnet har redan hittat in överallt.
Det ligger som en hinna över Munksjön, slår mot kameran och studsar mot bryggorna. Några minuter senare spricker molnen upp och solen försöker ta över. Sedan börjar det igen.
På land dras jackor tätare kring kroppen.
Roddarna verkar inte särskilt bekymrade.
De sitter där i tunna tävlingsdräkter, väntar på sin start och försöker hålla fokus. Det är omkring 13 grader. Vattnet ligger framför dem. Bakom dem finns månader och år av träning som snart ska kokas ner till några minuter där det inte längre går att spara på någonting.
Om en liten stund kommer pulsen att slå i taket.
Ben, rygg och armar kommer att bränna.
Lungorna kommer att vilja ha mer luft än kroppen hinner ge dem.
Och när det är över kommer några knappt vilja stå upp.
Ändå är det svårt att hitta någon som ser ut som om de hellre skulle vilja vara någon annanstans.
Det är kanske det första man behöver förstå om rodd.
Det här är inte en sport människor bara råkar hålla på med.
Den verkar få grepp om dem.
Detta är inte ett traditionellt matchreferat, utan en sportfotografs observation från sidlinjen. Fokus ligger på känslan, ögonblicken och helheten – sett genom kameran.
Rodd-SM 2026 avgjordes den 19–20 september på Munksjön mitt i Jönköping. 305 aktiva roddare var anmälda till ett program med 107 lopp, Senior-SM, Junior-SM, Student-SM och förbundsmästerskap. Banan är rak och strömfri, har sex banor och mäter 1 810 meter. (roddsm2026.se)
Det är en plats med historia.
Jönköpings Roddsällskap bildades redan den 19 januari 1884 och har haft sin hemvist och sitt båthus vid Munksjön sedan starten. Här arrangerades Junior-VM 1984 med 1 200 aktiva från mer än 30 länder. Senare har bland annat Baltic Cup 2015 och Universitets-EM 2019 gått här. (roddarnas.se)
Och det märks att människor här har tänkt på hur rodd faktiskt fungerar.
Vid starten fastnar jag särskilt för en detalj som kanske låter obetydlig tills man ser den på plats.
De som håller båtarna inför starten ligger på en lutande bräda precis lagom högt över vattenytan. En enkel konstruktion, men genial. Därifrån når de båtarna ordentligt utan att behöva hänga obekvämt ut över vattnet.
Jag har sett många roddstarter.
Det här var den bästa lösningen jag har sett.
Det är också en sådan detalj som säger något om en gammal roddmiljö: någon har sett ett problem, löst det och sedan gjort lösningen till en självklar del av platsen.
Men ganska snart börjar jag lägga märke till andra saker än anläggningen och resultaten.
Framför allt människorna.
Någon står i cafeterian och säljer hamburgare, chips och dricka.
Lite senare sitter samma person i en båt.
Någon arbetar med kommunikationen kring tävlingen och nästa stund ska det ros.
Någon kör domarbåt.
Någon annan hoppar in där det behövs.
En båt får problem och människor från andra klubbar hjälper till med reservdelar.
Det verkar inte finnas särskilt många som bara har en enda roll.
Roddare.
Tränare.
Funktionär.
Förälder.
Domare.
Hamburgarförsäljare.
Allt flyter ihop.
Och samtidigt finns rivaliteten där.
Självklart.
Det skrattar Per-Anders Enenge nästan åt när jag frågar honom om den familjära känslan mellan klubbarna.
På vattnet är det konkurrens.
När båten ligger klar vid starten vill man slå människorna bredvid.
Men sedan går något sönder.
Då lånar man grejer av varandra och hjälper till.
– Det är ju en ganska liten familj, säger han.
Det är en enkel mening.
Men efter två dagar vid Munksjön är den svår att släppa.
För den lilla familjen har också ett problem.
Hans sätt att beskriva storleken på sporten är nästan brutalt enkelt.
Alla ungdomar på tävlingen skulle få plats i ett klassrum.
Alla juniorer i ett annat.
Problemet, menar han, behöver inte ens vara att hitta ungdomar som vill prova.
Problemet är att hitta någon som tar hand om dem.
Utbildade och engagerade tränare. Vuxna som finns där.
Jag har hört samma berättelse tidigare.
I en egen undersökning om ideella resurser svarade 16 personer från 13 föreningar inom tio olika idrotter. Elva av de sexton upplevde att det blivit svårare att rekrytera ideella krafter jämfört med för fem till tio år sedan. Tolv nämnde ledare, tränare, föräldraengagemang, funktionärer eller andra mänskliga resurser som en begränsning.
Här på Munksjön går det nästan att se vad de siffrorna betyder.
En idrottsförening är inte bara människorna på startlinjen.
Den är människan som lär någon att ta sitt första roddtag.
Den som öppnar båthuset en mörk morgon.
Den som kör båtarna till tävlingen.
Den som står i cafeterian.
Den som dömer.
Den som lagar det som gick sönder.
Den som säger: kom igen, vi försöker en gång till.
Kanske är det därför Per-Anders formulering om hur det var förr träffar så rätt.
Han säger att roddklubben inte var deras andra familj.
Den var deras första.
Det hade varit lätt att avfärda som nostalgi om det inte vore för att spåren av samma sak finns överallt runt Munksjön.
Och kanske märks det allra tydligast när man själv inte ens är roddare.
Jag är där för att fotografera, prata med människor och försöka berätta om sporten.
Ändå är känslan aldrig att jag står utanför och tittar in.
Tvärtom.
Alla verkar genuint glada över att någon vill bevaka rodden. Folk hjälper till, förklarar och visar.
Jag får möjlighet att följa med i en domarbåt.
Därifrån förändras sporten fullständigt.
Från stranden kan rodd se nästan tyst ut.
På nära håll är den allt annat än tyst.
Man hör varje andetag.
Ropen.
Orderna.
Årorna som träffar vattnet.
Sätena som rör sig fram och tillbaka.
Vattnet som pressas undan av skrovet.
Och ansiktena.
Från några meter bort går det inte längre att missa hur mycket ett roddlopp faktiskt kostar.
Sedan händer en liten sak som jag tror att jag kommer att minnas längre än många av loppen.
Halmstads Roddklubb har sin utsiktsplats på elfte våningen i ett hus vid målområdet.
Jag är tydligen ganska lätt att känna igen.
De ser mig där nere.
Och kommer ner.
Inte för att fråga efter något.
De kommer för att bjuda upp mig så att jag kan fotografera tävlingen från deras utsiktsplats.
De hade absolut inte behövt göra det.
Men en stund senare står jag där uppe med Munksjön under mig och en vinkel över tävlingen som jag aldrig hade fått annars.
Det gav några riktigt häftiga bilder.
Men det gav också ännu ett litet bevis på något jag redan hade börjat förstå.
Man behöver inte själv hålla i årorna för att bli insläppt i rodden.
Jag har bevakat många idrotter.
Den här känslan sticker ut.
Och när jag lyssnar på Anouk Gierveld förstår jag att den inte verkar vara unik för just Jönköping.
Hon har varit medlem i W.S.R. Argo i Nederländerna, Dresdner Ruder Club 1902 i Tyskland och Malmö Roddklubb i Sverige.
Tre klubbar.
Tre länder.
Samma känsla.
Hon beskriver roddgemenskapen som en stor familj och klubben som ett andra hem. Vänskaperna blir speciella eftersom människorna tränar och tävlar tillsammans i en sport som både tar tid och gör ont.
Man knyts ihop genom det.
Genom träningen.
Genom tävlingen.
Genom smärtan.
Sedan beskriver hon något som är svårare att förstå för den som aldrig suttit i båten.
Känslan när en åtta verkligen fungerar.
Åtta människor rör sig som en.
Styrmannen hörs genom båten.
Årorna går ner tillsammans.
Båten flyger.
Det är en av roddens märkliga motsägelser.
För sporten kan se nästan meditativ ut.
Anouk berättar om de vansinnigt tidiga morgonpassen. Spegelblankt vatten. Dimma som dämpar ljuden. Fåglar och kor som sakta vaknar.
Man kan nästan höra stillheten.
Sedan börjar de ro.
Och plötsligt handlar allt om kraft.
Det här är en sport som kan tömma en människa fullständigt.
Man kan kräkas.
Man kan bli så trött att benen knappt bär efter målgång.
Kroppen skriker åt en att sluta.
Och dagen efter sitter man där igen.
Det är kanske en av de saker som gör sporten så fascinerande även för oss som står bredvid.
Det finns ingen enkel genväg till den där känslan.
Man måste förtjäna den.
Per-Anders kallar det träning för både kroppen och knoppen.
Det är svårt att hitta en bättre beskrivning.
Kanske behöver man också Jörgen Nilsson för att förstå vad som händer om man fortsätter tillräckligt länge.
Han har rott i drygt 50 år.
1985 vann han SM i åtta på Hjälmsjön.
2026 vann han ett nytt SM-tecken, den här gången på sprintdistans.
Mer än fyra decennier mellan medaljerna.
När vi pratar om all träning som krävs återger han en formulering från Frida Svensson: omkring 1 100 träningstimmar på ett år för några få minuters maximal ansträngning.
Det låter fullständigt orimligt.
Tills Jörgen säger det som förklarar nästan allt.
– Det blir ju till slut en identitet.
Då spelar åldern mindre roll.
Jörgen berättar om att ro tillsammans med Bengt Tillgren och Pär Hurtig, män med erfarenhet från olympiska sammanhang, långt efter de år då många andra idrottare hade lagt tävlandet bakom sig.
Det finns 70- och 75-åringar som fortfarande ror.
Inte därför att någon tvingar dem.
Utan därför att de fortfarande är roddare.
Och ibland räcker inte ens ett helt liv för att rodden ska försvinna ur familjen.
Åsa Lidén berättar om sin morfar, född 1889.
Hans stora passion var rodden.
Han tävlade för Långedrags roddförening och var engagerad i att leda och driva den. På gamla fotografier syns solbrända män i linnen och små shorts glida fram över spegelblankt vatten utanför Långedrag.
Men det är inte resultaten Åsa berättar om.
Hon berättar om vänskapen mellan männen.
En vänskap som höll resten av livet.
Sedan blev rodden något ännu mer vardagligt.
När hennes morfar senare fick familj tillbringades somrarna på en liten ö norr om Marstrand.
Hur tog familjen sig dit?
De rodde.
Från Långedrag till Lövön.
Två dygn.
Sedan fortsatte båten att vara en del av vardagen.
Ro till bonden efter mjölk.
Ro ut och fiska.
Ro till lanthandeln.
Rodd var inte ett träningspass.
Det var ett sätt att leva.
På en vind finns fortfarande hans gamla tävlingsåror kvar.
Tanken är att de en dag ska upp på väggen.
Jag tycker om den bilden.
Tävlingsresultat blir siffror i ett arkiv.
En gammal åra kan fortfarande betyda något mer än hundra år senare.
Kanske är det därför mitt eget starkaste roddminne heller inte handlar om vem som vann.
Det kommer från Stotesbury Cup på Schuylkill River i Philadelphia.
Vid min sista Stotesbury var där mer än 4 000 unga roddare och över 800 båtar.
Två dagar av lopp efter lopp på floden.
Men när jag tänker tillbaka är det inte någon målgång jag ser först.
Det är människorna vid flodkanten.
Föräldrarna.
Barnen.
Coacherna.
Vi lagade mat, väntade, pratade, skrattade och hejade.
Hela dagar tillsammans vid vattnet.
Philadelphia och Jönköping ligger ganska långt ifrån varandra.
Ändå känns just den delen märkligt lik.
Kanske är det det som händer när människor samlas kring rodd.
Man kommer dit för båtarna.
Men det är människorna man minns.
Alla roddminnen behöver för övrigt inte vara djupa.
Stefan Wedefelts är betydligt enklare.
Han skulle ro några kollegor från en ö efter en kickoff.
Två båtar.
Alltså blev det naturligtvis tävling.
Stefan tog i från tårna, ledde stort – och rodde av åran.
Som en tandpetare.
Han visste inte ens att det gick att ro av en åra.
Kollegorna såg sedan till att han fick leva med historien länge.
Det finns något fint även i den berättelsen.
De starkaste idrottsminnena är inte alltid medaljer.
Ibland är de vänner som fortfarande skrattar åt något som gick fullständigt fel.
Mitt i allt detta avgjordes trots allt ett svenskt mästerskap.
Och nivån var hög.
I damernas singel vann Isabella N. från Brudpiga Roddklubb på 7.13,7 före Nina J. från Sollerö IF och Emma T. från Akademiska Roddföreningen. I herrarnas singel tog Mölndals Roddklubbs Erik K. guldet på 6.22,6. (rowrace.se)
På söndagen vann Akademiska Roddföreningen damernas scullerfyra på 6.31,5, före Öresjö Segelsällskap och Mölndals Roddklubb. (rowrace.se)
Men mästerskapet skulle avslutas med den båtklass som kanske bäst sammanfattar varför sporten är så svår att slita blicken från.
Åttan.
Åtta roddare.
En styrman.
En lång, smal båt som inte bryr sig om hur stark den starkaste personen ombord är om de övriga sju inte gör samma sak.
Det räcker inte att vara stark.
Det måste ske tillsammans.
När herrarnas SM-final går iväg har vädret äntligen bestämt sig.
Efter två dagar av regn bryter solen plötsligt igenom.
Folk har samlats runt målet i norra delen av Munksjön.
Akademiska Roddföreningen vinner på 5.20,5, drygt tre sekunder före Mölndals Roddklubb. Falkenberg tar bronset. (rowrace.se)
Och sedan händer det.
Båtarna har gått i mål.
Ett lag har vunnit.
Ett annat har förlorat.
På väg tillbaka mot bryggan hörs plötsligt ett fyrfaldigt leve.
Det kommer från dem som just blivit besegrade.
För vinnarna.
Jag står där med kameran och försöker komma på när jag senast såg något liknande i någon annan sport.
Jag kommer inte på något.
Det finns inget resultat för det.
Ingen medalj.
Ingen officiell statistik.
Men kanske berättar de där fyra leven mer om rodd än många resultatlistor gör.
Det betyder inte att de inte vill vinna.
Självklart vill de det.
Per-Anders hade rätt.
När båten ligger på startlinjen finns rivaliteten där.
Men när loppet är över tillhör man fortfarande samma lilla familj.
Och då blir hans oro för återväxten nästan frustrerande.
För här finns ju redan det som så många andra idrotter försöker skapa.
Gemenskap.
Identitet.
Fysisk utmaning.
Tradition.
Vänskap.
Natur.
Tävling.
Människor från tonåren till långt över pensionsåldern som fortfarande kan dela samma vatten.
Här finns morgnar då sjön ligger som glas.
Här finns lopp där kroppen pressas tills den inte har något kvar.
Här finns den nästan omöjliga känslan när en hel besättning träffar exakt rätt och båten plötsligt accelererar.
Här finns människor som kan vara konkurrenter ena minuten och leta reservdelar åt varandra nästa.
Här finns 50 års vänskap.
Här finns gamla åror på vindar.
Här finns historier som går genom generationer.
Och här finns plats för fler.
Det är kanske det sista som blir svårt att förstå när man står där vid Munksjön.
Varför vet inte fler om det?
Jag ror inte.
Jag vet inte exakt hur det känns när åtta människor sätter årorna i vattnet samtidigt och båten plötsligt börjar flyga.
Jag vet inte hur det känns att sitta där en tidig morgon när dimman fortfarande ligger kvar över sjön och veta att man ska pressa sig själv tills kroppen protesterar.
Men jag har sett ansiktena på dem som vet.
Jag har hört människor prata om rodd efter 40 och 50 år som om de fortfarande bara hade börjat.
Jag har hört en kvinna beskriva tre roddklubbar i tre olika länder som sitt andra hem.
Jag har sett människor släppa det de håller på med för att hjälpa en konkurrent.
Jag har blivit upphämtad från marknivå för att någon tyckte att fotografen borde få en bättre utsikt.
Och jag har hört ett förlorande lag ropa ett fyrfaldigt leve för vinnarna.
Det räcker.
För efter två dagar på Munksjön vill jag inte längre bara berätta för människor att rodd är en fantastisk sport.
Jag vill säga åt dem att åka och titta själva.
Hitta närmaste roddklubb.
Gå ner till vattnet en kväll.
Se en åtta komma förbi i fart.
Lyssna på ljudet när årorna går i samtidigt.
Prata med människorna på bryggan.
Och om någon räcker fram en åra – ta den.
För frågan efter Rodd-SM 2026 är inte varför människor fortsätter att ro.
Det är varför inte fler har upptäckt vad de går miste om.
📸 Se fler bilder
Bildgalleri: Bilder från Rodd SM
Vill du att jag bevakar er sport eller klubb?
Kontakta: Lenniemalmgren@gmail.com
Tjänster och priser: Se här
Bilder, idé, observationer och grundtext av: Lennie Malmgren
Texten är bearbetad och färdigställd med stöd av AI.
Kommentarer
Skicka en kommentar