Ett SM byggt av hundra händer

 

Ett SM byggt av hundra händer – långdistansorientering vid Immeln

Det börjar inte med Tove Alexandersson. Inte med Viktor Svensk. Inte ens med en startklocka. Det börjar med en klubb, ett hundratal funktionärer och åtskilliga timmar i en skog där kartan kan behöva ändras därför att verkligheten hunnit göra det först. När FK Göingarna arrangerade SM i långdistans vid Immeln blev det ett svenskt mästerskap på högsta nivå – men också en påminnelse om något som är lätt att missa när medaljerna delas ut: svensk idrott byggs fortfarande av människor som bara bestämmer sig för att få saker att fungera.

Detta är inte ett traditionellt tävlingsreferat. Det är ett reportage sett från sidan av banan och genom en fotografs kameralins – om människorna, miljön och arbetet runt ett svenskt mästerskap. Resultaten finns här också. Men de är inte hela berättelsen.

Väntan vid Immeln

Jag sitter på en sten precis vid Immelns strand.

Sjutton, kanske arton grader. Nästan vindstilla. Solen letar sig fram mellan molnen och sjön ligger blank framför mig.

På andra sidan en liten vik finns en bro. Den har byggts inför tävlingen för att hjälpa löparna över vattnet. Utan den hade de kunnat springa rakt igenom. Det säger kanske någonting om orienterare redan där.

Själv har jag ungefär tio kilo kamerautrustning och en betydligt större respekt för vattnet.

Några fiskare har hunnit tappa flera drag och klivit ut i sjön för att försöka rädda dem. Jag äter en knäckemacka och väntar på de första löparna.

Någonstans långt bort hörs ljud. Sedan ett rop inne från skogen.

Och så plötsligt brakar det till bland träden.

Första löparen.

Kameran åker upp.

Det är en speciell form av sportfotografering. På en fotbollsplan vet jag ungefär var nästa situation kan uppstå. På en basketplan kan jag läsa anfallet. Här försvinner idrottarna in bland träden och kommer tillbaka när de själva har löst problemet med hur.

Min uppgift är mest att vara på rätt plats när skogen plötsligt släpper ifrån sig en människa i full fart.

Och helst hitta tillbaka till bilen efteråt.

Det senare är inte självklart. Orientering finns definitivt inte i mitt DNA. Jag kan gå vilse i min egen bakficka.

Ett SM börjar långt före första starten

Det synliga SM pågår under två dagar.

Det verkliga arbetet har pågått betydligt längre.

Jesper Håkansson är en av banläggarna under kvaldagen. När vi står vid Immelns strand beskriver han skillnaden mellan att lägga en vanlig orienteringstävling och ett svenskt mästerskap ganska enkelt:

”Det är helt enkelt ett kliv upp i princip i alla avseenden.”

Karta, terräng och banläggning måste hålla en annan nivå. En felplacerad kontroll kan påverka ett helt mästerskap. En kontroll som försvinner är banläggarens mardröm.

Och sedan finns kartan.

Det är lätt för en utomstående att tänka på den som något färdigt. Ett dokument som redan finns och bara behöver skrivas ut.

Så fungerar det inte.

Området runt Immeln är ett aktivt skogsbruksområde. Skogen förändras. Ett hygge kan tillkomma. Vegetation förändras. Det som fanns när arbetet började behöver inte se likadant ut när Sveriges bästa orienterare står på startlinjen.

Jesper berättar om ett omfattande arbete ute i terrängen där kartan hela tiden måste jämföras med verkligheten. Kontroller provas, flyttas och kontrolleras igen. Banorna som ser bra ut framför en skärm måste också fungera när någon faktiskt står mitt bland stenarna.

Och sten finns det gott om här.

När finaldagens banläggare Magnus Larsson senare beskriver området kallar han det ”Skånes vildmark”.

Det låter nästan som en reklamslogan.

Efter två dagar bland blöta löpare, branta sluttningar, stenpartier, mossar och skog som verkar ha bestämt sig för att göra motstånd är jag inte säker på att det är någon överdrift.

Hundra personer – och var och en måste göra sin del

Ett par hundra meter från tävlingsskogen finns en helt annan sorts orientering.

Här ska kablar hamna rätt. Bilar dirigeras. Hamburgare grillas. Start, karantän, mål, speaker, teknik, TV-produktion och resultatservice ska fungera samtidigt.

FK Göingarnas ordförande Henrik Larsson uppskattar att omkring hundra personer från organisationen arbetar på olika positioner under finaldagen.

Klubben fick dessutom betydligt mindre tid än normalt på sig.

– Normalt kanske man har fyra, ibland fem års framförhållning inför en sådan här orienteringstävling, berättar Henrik.

FK Göingarna hade lite drygt ett år.

Markägarkontakter skulle lösas. Kartor skulle ritas. Tävlingsområdet förberedas. Tekniken skulle fungera.

Ändå verkar Henrik märkligt lugn.

Förklaringen kommer när han beskriver hur klubben arbetar.

”Fixar du det, så vet jag att det blir gjort.”

Det är kanske den viktigaste meningen under hela helgen.

Det finns ingen människa som ensam arrangerar ett SM. Någon kan vara tävlingsledare, någon annan ordförande och en tredje banläggare, men i slutänden bygger allt på att ett hundratal människor gör sina relativt små delar ordentligt.

Henrik använder själv ett ord som passar bättre än nästan alla andra:

yrkesstolthet.

Inte yrkesstolthet i betydelsen att alla har detta som arbete.

Utan stoltheten i att kunna sitt jobb.

Professionellt – med familjär känsla

Det är någonstans här jag börjar förstå FK Göingarna.

Arrangemanget känns professionellt utan att för den skull kännas opersonligt.

Tekniken är avancerad. Det finns karantän för löparna före start. TV-kameror arbetar ute i skogen. Kontroller och tidtagning ska fungera. Sveriges elit ska få ett mästerskap som faktiskt kan avgöra vem som är bäst i landet.

Samtidigt känner jag igen människor överallt.

Någon som jobbar här har jag tidigare träffat inom basketen. Andra har jag sett vid skidtävlingar. Familjemedlemmar springer, bygger bana, ansvarar för arena eller arbetar som funktionärer.

Det familjära är ibland helt bokstavligt.

Och när en organisation fungerar bra märks det kanske tydligast när något är över.

Efter sista målgången börjar arenan försvinna.

Skyltar tas ner. Reklam plockas bort. Konstruktioner monteras ner. En plats som under några timmar varit centrum för svensk orientering håller redan på att bli vanlig skånsk mark igen.

Ingen större dramatik.

Alla vet vad de ska göra.

Ungefär tjugo minuter senare är stora delar redan borta.

Det är nästan lika imponerande som att bygga upp allt från början.

Först måste skogen lösas

Men naturligtvis finns det också en tävling mitt i allt detta.

Och från min plats med kameran blir det snabbt tydligt vad långdistansorientering faktiskt kräver.

Löparna kommer mot mig nedför en brant sluttning.

Man hör dem innan man ser dem.

Grenar bryts. Någon halkar. Det stönas. Skor slår mot sten. Sedan dyker en färgglad tävlingsdräkt upp mellan träden och några sekunder senare är löparen förbi.

Trots att de befinner sig sent i loppet går det fort.

Väldigt fort.

Framför bron finns dessutom ett vägval. Några fortsätter mot skogen. Andra väljer strandkanten och geggan.

Det är orienteringens kanske mest fascinerande egenskap för någon som kommer utifrån: fysisk kapacitet räcker inte.

Magnus Larsson förklarar det inför finalen:

”Det går inte bara att rulla på. Man måste tänka efter också ibland.”

I långdistansen är vägvalen centrala. Den snabbaste linjen på kartan behöver inte vara den snabbaste vägen genom verkligheten.

Och när kroppen börjar bli trött måste hjärnan fortfarande fatta bra beslut.

Jesper Håkansson hade varnat för just detta redan under kvalet. Mot slutet, när man tror att man nästan är hemma, kommer misstagen lättare.

För en fotograf skapar det ett märkligt motiv.

Ansiktet visar fysisk utmattning.

Blicken måste fortfarande vara klar.

Från knattar till världens bästa

Finalmorgonen börjar inte med SM.

Först kommer publiktävlingen.

Sedan knattarna.

Små barn ger sig ut på sina banor innan Sveriges bästa orienterare senare under dagen ska avgöra svenska mästerskapet några hundra meter därifrån.

Och det är kanske där sporten visar en av sina största styrkor.

Samma helg rymmer barn som precis börjat förstå en karta, motionärer, äldre orienterare och några av världens främsta.

Det blir ännu tydligare när jag träffar Nils-Arne Håkansson.

Han började orientera första gången 1971–72. Sedan gjorde han ett längre uppehåll. När hans äldsta dotter följde med en granne på orientering 1989 började han igen.

Sedan dess har han fortsatt.

Han har deltagit på veteran-VM nio gånger.

Men det mest intressanta är nästan inte tävlingarna.

Det är familjen.

Båda hans döttrar orienterar. Deras män orienterar. Barnbarnen orienterar.

Tre generationer.

När familjen ska göra något tillsammans under höstlovet blir resultatet därför ganska logiskt:

Fem dagars orientering i Turkiet.

Det är svårt att föreställa sig många andra idrotter där samma sport kan följa en familj på det sättet genom livet.

Nils-Arne berättar också om OL-polarna. Varje torsdag, omkring 50 gånger om året, träffas orienterare från västra Blekinge, Skåne och även delar av Småland.

Vid dåligt väder kan de vara 60–70 personer.

Rekordet ligger över 120.

Där någonstans slutar detta att bara handla om tävlingsidrott.

Det är ett socialt sammanhang byggt runt karta, skog och rörelse.

Och så kommer eliten

Sedan förändras tempot.

A-finalerna börjar komma mot målet.

Nu är det Sveriges bästa orienterare som dyker ut ur skogen.

I damernas D21-klass finns dessutom en löpare som under många år varit mer än bäst i Sverige.

Tove Alexandersson.

Hon har haft en period med mindre orientering och mer fokus på traillöpning, men inför kommande EM är hon tillbaka.

Och i Göingeskogen råder ingen större tvekan.

Alexandersson vinner D21 på 1.25.14, hela 7 minuter och 40 sekunder före Hanna Lundberg. Marie Olaussen blir trea.

Efteråt beskriver Alexandersson sitt lopp som i stort sett fritt från egentliga kontrollmisstag. Banan var varierad och innehöll vägval, men enligt henne handlade det framför allt om att välja och sedan genomföra beslutet ordentligt.

Det låter nästan exakt som det banläggarna hade hoppats på.

På herrsidan blir det en Stora Tuna-affär.

Viktor Svensk vinner H21 på 1.25.01, 1.47 före sin bror Emil Svensk. Gustav Bergman tar bronset ytterligare 34 sekunder bakom.

Tre bröder Svensk placerar sig faktiskt bland de sex bästa – Joakim blir sexa.

Det är ännu ett ganska passande resultat under en helg där familjetemat dyker upp nästan vart man än vänder kameran.

Sex svenska mästare

SM avgjordes i sex klasser.

I D20 gjorde Freja Hjerne, Tumba-Mälarhöjden OK, ett mycket starkt lopp och vann med hela 10.11 före Signe Hördegårdh.

Ludwig Rosén, Göteborg-Majorna OK, tog H20-guldet, 59 sekunder före Axel Thybeck.

Juniorernas yngsta klasser blev betydligt jämnare.

Elsie Hördegårdh, IFK Göteborg Orientering, vann D18 med bara sju sekunders marginal till Alice Hellberg.

I H18 tog Troj Gunnarsson, Järfälla OK, guldet, 20 sekunder före Olof Tholén.

De sex svenska mästarna i långdistans 2026 blev därmed:

• D21: Tove Alexandersson, Stora Tuna OK – 1.25.14
• H21: Viktor Svensk, Stora Tuna OK – 1.25.01
• D20: Freja Hjerne, Tumba-Mälarhöjden OK – 1.12.25
• H20: Ludwig Rosén, Göteborg-Majorna OK – 1.11.09
• D18: Elsie Hördegårdh, IFK Göteborg Orientering – 56.23
• H18: Troj Gunnarsson, Järfälla OK – 52.24

De fullständiga resultaten finns i Eventor.

När löparna når målet

Jag har fotograferat många sporter.

Det gör att man efter ett tag börjar jämföra kroppsspråk.

Basketspelare kan vara slut efter en intensiv match. Amerikanska fotbollsspelare kan ha tagit fysisk stryk. Roddare är bland de mest fullständigt tömda idrottare jag fotograferat när de passerar mållinjen.

Nu kan jag lägga orienterare till den listan.

De kommer ut ur skogen genomblöta trots att det knappt regnat.

Kläderna är smutsiga och ibland trasiga. Benen bär spår av terrängen. Några ser ut som om skogen försökt behålla dem.

Och ändå springer de hela vägen in.

Det är svårt att förstå prestationen enbart genom en sluttid.

Över en mil genom den här terrängen är inte samma sak som över en mil på asfalt. Varje sten, mosse, hygge och höjdkurva måste först passeras fysiskt och samtidigt lösas mentalt.

Kameran fångar bara den sista bråkdelen.

Resten har hänt någonstans där inne.

Det som inte syns på resultatlistan

När jag lämnar området efter två dagar är det därför inte i första hand vinnartiderna jag tänker på.

Det är stenen vid Immeln.

Bron.

Knäckemackan precis innan första löparen dök upp.

Hundra funktionärer som verkar veta exakt vad de ska göra.

En banläggare som är nervös för en kontroll som kanske hamnat fel.

En annan som hoppas att medaljörerna verkligen ska känna att banan gjort dem förtjänta av medaljen.

En ordförande som pratar om yrkesstolthet.

Och Nils-Arne, som började orientera på 1970-talet och nu åker på orienteringssemester tillsammans med barn och barnbarn.

På ena sidan finns världselit.

På den andra springer en knatte sin första bana.

Mellan dem finns en klubb.

Det är lätt att fotografera den som står överst på prispallen.

Det svårare fotografiet är bilden av alla människor som behövdes för att prispallen överhuvudtaget skulle kunna stå där.

Kanske är det också den viktigaste bilden från Långdistans-SM 2026.

Bildgalleri:
Fler bilder från Långdistans-SM finns på Orebranch Photography.

Länk till Kvaldag hittar du här: Kvaldagsfoto

Länk till Finaldag hittar du här: Finaldagsfoto

Bilder från tävlingen är fria att ladda ner genom samarbetet med Svensk Orientering.

Driver du en klubb, arrangerar en idrott som sällan får särskilt mycket utrymme eller har en berättelse som förtjänar att dokumenteras? Kontakta mig på Lenniemalmgren@gmail.com.

Bilder, idé, observationer och grundtext av: Lennie Malmgren
Texten är bearbetad och färdigställd med stöd av AI