Sverige har redan arenan – nu behöver fler upptäcka rodden
Sverige har redan arenan – nu behöver fler upptäcka rodden
På Hjälmsjön finns allt som krävs: en tävlingsbana av hög klass, engagerade föreningar, internationell erfarenhet och roddare från ungdomsåren till långt efter pensionsåldern. Efter 35–40 fotograferade regattor i USA kom jag hit för att se hur svensk rodd mådde. Jag lämnade arenan med känslan att sporten har betydligt större potential än vad publikleden visar.
Detta är inte ett traditionellt matchreferat, utan en sportfotografs observation från sidlinjen. Fokus ligger på känslan, ögonblicken och helheten – sett genom kameran.
Jag följer idag Sprint-SM i rodd under tävlingsdagen och runt arrangemanget.
Från stranden kan rodd nästan se stillsam ut.
Båtarna rör sig rakt över vattnet. Årorna följer en rytm. På avstånd ser varje rörelse kontrollerad och närmast självklar ut.
Från domarbåten är det en annan sport.
Här kommer man närmare roddarna. Man ser arbetet i kropparna, de snabba blickarna och hur varje årtag måste sitta. Båten under mig rör sig parallellt med loppet medan domaren Katica Anna Kup följer händelserna och Tom Sörensson styr oss fram över Hjälmsjön.
Det är första gången jag får följa en roddtävling på det sättet.
Jag har kameran i händerna, men under en stund handlar upplevelsen om mer än att hitta rätt vinkel. Jag befinner mig mitt emellan tävlingen och människorna som har ägnat stora delar av sina liv åt sporten.
Och jag tänker ganska snart:
Det här borde fler människor få se.
Jag hade länge velat möta den svenska rodden
Under mina år i USA fotograferade jag omkring 35–40 roddregattor. De flesta gick i Pennsylvania, Delaware och New Jersey, men jag följde också tävlingar i Tennessee när vår skola deltog i de nationella mästerskapen.
Många var Manny Flick-regattor mellan high schools i nordöstra USA. Jag fotograferade också Stotesbury Cup Regatta på Schuylkill River i Philadelphia, en tävling som varje vår samlar tusentals unga roddare och närmare tusen båtar.
Där går det inte att missa att en regatta pågår.
De största tävlingarna påverkar hela området. Vägar stängs för att släppa fram trailer efter trailer fylld med långa båtar. Lagen bygger upp egna tält där aktiva, tränare och föräldrar samlas. Mat lagas under hela dagen, eftersom alla behöver energi både för att tävla och för att stå vid strandkanten och heja.
Och så finns koklockorna.
När ett lag närmar sig stiger ljudet längs stranden. Klockor, rop och applåder blandas till ett fasligt oväsen – eller en härlig ljudbild, beroende på hur nära man står.
Jag hade därför länge varit nyfiken på hur det svenska klimatet kring rodd såg ut. Inte vädret, även om det också skulle göra sig påmint under dagen, utan miljön runt sporten. Klubbkulturen. Intresset. Publiken. Ambitionen och framtidstron.
Det första som överraskade mig på Hjälmsjön var inte att tävlingen var mindre än de amerikanska regattorna.
Det var hur bra arenan var.
Hjälmsjö Arena är byggd för rodd. Banan är rak, strömfri och uppdelad i sex banor. Bryggorna, området och organisationen ger ett välskött och professionellt intryck. Många amerikanska tävlingsplatser hade gärna haft tillgång till samma anläggning.
Svensk rodd saknar alltså inte en arena att vara stolt över.
Det som saknas är fler människor som vet att den finns.
Femhundra meter med mycket liten plats för misstag
Sprint-SM avgörs över 500 meter.
Det är bara en fjärdedel av den internationella standarddistansen på 2 000 meter, men kortare betyder inte enkelt. Tvärtom förstoras varje misstag.
En dålig start kan kosta dyrbart avstånd. Ett årblad som inte går rent genom vattnet kan störa rytmen. En roddare som öppnar för hårt kan känna sig stark under de första sekunderna och ändå förlora allt under den sista delen.
Ahmet Rapi från Hammarby IF Rodd vet hur gränsen ska hittas.
Han vann herrarnas A-final i singelsculler på 1.47,38, drygt fyra sekunder före tvåan.
Det var hans första roddtävling efter att han 2023 hade tagit ett steg tillbaka från elitsatsningen.
– Det var tufft där ute. Stark motvind där vi körde och det regnade också, men det gick bra till slut, sade han efter segern.
Många tror att sprinten avgörs i starten. Ahmet invände.
– Egentligen är det efter starten. Man måste komma in i ett bra tempo och hålla det så länge som möjligt.
Går man för hårt finns risken att krafterna tar slut. Öppnar man för försiktigt finns inte tillräckligt med distans kvar för att reparera det.
Hans beskrivning av den rätta intensiteten säger mer än siffror och tekniska termer:
– Man måste lägga sig precis där man känner att det gör ont, men att man kan hålla hela vägen in.
Det är sprintrodd sammanfattad i en mening.
En sport där kraften börjar i benen
Rodd ser ibland ut som en sport där armarna gör det mesta av arbetet. I verkligheten börjar kraften i benen.
Roddaren sätter årbladen i vattnet och pressar ifrån med benen. Därefter öppnas överkroppen och armarna avslutar rörelsen. Sätet löper på skenor, vilket gör nästan hela kroppen delaktig i varje årtag.
I en singelsculler ska samma person dessutom balansera den smala båten, hålla kursen och kontrollera konkurrenterna – trots att roddaren sitter med ryggen mot målet.
Ahmet började ro som åttaåring. För honom rymmer sporten både den individuella prövningen och möjligheten att tävla tillsammans med andra.
– Rodd är en lagsport, så om man vill köra i lag kan man göra det. Om man vill testa att köra själv kan man också göra det.
Men när han berättar vad som har fått honom att stanna kvar återkommer han till något annat.
Naturen.
Soluppgångar. Solnedgångar. Spegelblankt vatten.
Och vissa dagar, som under Sprint-SM på Hjälmsjön, motvind och regn.
Det är också en naturupplevelse.
En olympier som fortfarande vinner
Senare under dagen sätter sig Bengt Tilly i sin singelsculler.
Han representerar Landskrona Roddklubb. För mer än fyra decennier sedan representerade han Sverige vid OS i Los Angeles 1984.
Nu är han över 70 år och fortfarande tävlingsroddare.
Bengt vinner herrarnas mastersklass över 500 meter på tiden 2.21,67.
Det är lätt att göra åldern till hela berättelsen. Men det vore att förminska prestationen.
Det här är inte någon som en gång var bra och nu deltar för att återuppleva gamla minnen. Bengt tränar fortfarande, tävlar fortfarande och vinner fortfarande.
Tekniken finns kvar. Styrkan finns kvar. Viljan finns uppenbarligen också kvar.
I domarbåten berättar Tom Sörensson om hur han och Bengt började ro i Landskrona 1966. De var unga och tillhörde en betydligt större svensk roddmiljö än den som finns i dag.
Tom minns 1960- och 1970-talen, då Landskrona hade två roddklubbar och båda kunde resa till tävlingarna med egna bussar.
Bengt fortsatte träna. Mycket.
Somrarna kunde fyllas med flera pass, sex eller sju dagar i veckan. Den träningsmängden förde honom hela vägen till landslaget och OS.
Tom valde så småningom ett annat tempo, men lämnade aldrig sporten. Nästan 60 år senare är han fortfarande ordförande i Landskrona Roddklubb, även om han själv tycker att det snart borde komma någon yngre som kan föra arbetet vidare.
I dag finns bara en roddklubb kvar i staden. Lokalerna och träningsmöjligheterna används, men den aktiva tävlingsverksamheten har i stort sett försvunnit.
Kontrasten är svår att bortse från.
Samtidigt sitter Bengt ute på Hjälmsjön och visar att arvet fortfarande lever.
Rodd som familjeband
Katica Anna Kup kommer från Ungern och befinner sig på Hjälmsjön som domare.
Hon kom till Sverige för att studera. Nu har hon en pojkvän här, talar redan imponerande bra svenska och funderar på om Sverige kanske blir platsen där hon stannar.
Rodd har följt henne hela vägen.
Hela hennes familj är engagerad i sporten. Katica skämtar om att hon ibland träffar dem oftare på roddtävlingar än hemma.
Efter tävlingen på Hjälmsjön väntar U19-VM i Bulgarien, där hon ska arbeta som domare. Hennes bror ska samtidigt tävla.
Det är svårt att hitta en tydligare bild av vad en liten internationell sport kan betyda. Familjemedlemmarna kommer till samma plats från olika håll, med olika roller, men samlas kring samma vatten.
Katica berättar också om svårigheten att utveckla rodden i länder där resurserna är begränsade. Ungern har en starkare internationell idrottstradition än Sverige inom flera sporter, men rodden slåss även där om pengar, uppmärksamhet och aktiva.
Talang räcker inte alltid.
Det måste också finnas båtar, ledare, träningsmöjligheter och människor som har råd att lägga den tid som krävs.
Fyrtio volontärer bakom en tävlingsdag
Ingen roddare kommer till start utan att någon först har gjort tävlingen möjlig.
Hjälmsjö Arenas ordförande Ulf Andersson var 13 år när han kom hit första gången. Nu har han fyllt 75.
För sju eller åtta år sedan var anläggningen sliten. Vajrarna var rostiga och banan hade inte fått den omsorg som krävdes. Tillsammans med Henrik Malmros började Ulf söka bidrag och bygga upp anläggningen igen.
Vajrar och banor byttes. Nya bryggor kom på plats. Den sista delen av tävlingsbanan muddrades för att uppfylla kraven. Arenan har därefter kunnat ta emot såväl svenska mästerskap som den internationella juniortävlingen Baltic Cup.
Under Sprint-SM arbetar omkring 40 volontärer.
Ulf beskriver dem enkelt:
– Folk som jobbar gratis och tycker att det här är skitkul.
Bakom formuleringen finns många timmar.
Någon håller ordning på startområdet. Någon sköter säkerheten. Någon arbetar med tidtagningen, bryggorna, serveringen eller mottagandet av deltagare.
Det är så lokal idrott fungerar när den fungerar som bäst. Inte genom att en person gör allt, utan genom att tillräckligt många människor tycker att det är värt att göra sin del.
När jag känner igen något från USA
Publiken på Hjälmsjön är inte stor.
Några ropar och jublar när båtarna kommer närmare mål, men det finns inga långa rader av koklockor. Inga tusentals människor pressar sig längs strandkanten. Vägnätet runt Örkelljunga behöver inte stängas för en ändlös ström av båttrailrar.
Ändå känner jag plötsligt igen något.
Vid Öresjö Segelsällskaps tält lagas mat till deltagarna.
Det är en ganska enkel scen, men jag blir genuint glad när jag ser den. I USA var lagtälten en självklar del av varje större regatta. Där åt de aktiva, ledarna och föräldrarna tillsammans. Tältet var både kök, omklädningsrum, viloplats och klubbhus för dagen.
Nu ser jag samma grundtanke på Hjälmsjön.
Skalan är mindre. Känslan är densamma.
Anna Hörberg från Öresjö berättar att klubben försöker ordna gemensam middag under tävlingarna.
– Alla får följa med. Vi gör det tillsammans.
Det är en kort mening, men den förklarar mycket av det som får människor att stanna i en idrott.
Roddarna tränar omkring fyra gånger i veckan. De varvar vattenpass med roddmaskin och styrketräning. Under tävlingen ska båtar delas, riggar flyttas och fotstöd ställas om mellan loppen. Ledarna kontrollerar att allt är rätt. Föräldrar hjälper till där det behövs.
Medaljerna är en del av dagen.
Maten i tältet berättar något större.
Intresset finns – men vem tar emot det?
Anna beskriver en sport där samma klubbar och många av samma människor återkommer från tävling till tävling.
– Det blir ju inte fler, kan man väl säga. Det är en liten sport, men de tycker att det är roligt.
Öresjö arbetar med både vuxenrodd och yngre juniorer. Intresset finns, säger hon. Begränsningen ligger snarare i hur många nya deltagare en liten förening klarar att ta hand om.
Det krävs ledare. Föräldrar. Båtar. Tid.
Ulf Andersson pekar på samma problem från ett annat håll.
– Vi har väl varit lite dåliga på att marknadsföra oss.
Han tror också att rodden behöver göra tävlingarna roligare och mer tillgängliga. Där blir sprintformatet intressant.
På 500 meter hålls båtarna närmare varandra. Loppen blir lättare för publiken att följa. Dagen efter Sprint-SM körs flera lopp över 1 000 meter i stället för 2 000, just för att fler motionärer ska våga delta.
Ahmet beskriver också sprinten som en disciplin där explosivitet och styrka får större betydelse och där träningsmängden inte behöver vara lika omfattande som inför ett 2 000-meterslopp.
Det betyder inte att sprintrodd är lätt.
Men den kan vara en annan väg in.
Rodd behöver inte välja mellan sin tradition och sin framtid. Den kan erbjuda flera sätt att delta: sprint och längre lopp, singel och lagbåt, motion och elit, stabilare nybörjarbåtar och smala tävlingsscullers.
Frågan är hur människor ska upptäcka möjligheterna när de sällan får se sporten.
Arenan väntar redan
Efter en dag på Hjälmsjön är det svårt att förstå varför rodden fortfarande är så liten i Sverige.
Sporten tränar hela kroppen. Den kan utövas ensam eller tillsammans med andra. Den rymmer fart, teknik, natur och gemenskap. Barn kan börja. Vuxna kan upptäcka den senare. En olympier över 70 kan fortfarande sätta sig i sin båt och vinna.
Klubbarna finns.
Ledarna finns.
Kunskapen finns.
På Hjälmsjön finns till och med en tävlingsarena som många betydligt större roddnationer hade varit stolta över.
När den sista båten lyfts ur vattnet återgår Hjälmsjön till att se ut som vilken svensk sjö som helst. De smala båtarna läggs tillbaka på sina ställningar. Funktionärerna börjar plocka undan. Lagtälten töms.
Jag kom dit för att se hur den svenska rodden mådde.
Jag åkte därifrån med en annan fråga:
Hur stor skulle sporten kunna bli om fler människor faktiskt fick se den?
📸 Se fler bilder
Alla bilder från arrangemanget hittar du här:
📣 Vill du att jag bevakar er sport eller klubb?
Jag bevakar gärna både stora och små sporter, föreningar, cuper och arrangemang.
📧 Kontakt: Lenniemalmgren@gmail.com
👉 Tjänster och priser: Se här
Se alla resultat från Regattan här: Resultat
📷 Bilder, idé, observationer och grundtext av: Lennie Malmgren
✍️ Texten är bearbetad och färdigställd med stöd av AI.
Kommentarer
Skicka en kommentar