När banan redan finns – hur långt kan discgolfen växa?
När banan redan finns – hur långt kan discgolfen växa?
Det är tystare än på de flesta idrottsplatser.
Ingen speaker. Ingen läktare. Ingen publik som reser sig när något avgörs.
Jag har satt mig bakom hål 12 på Wendes DiscGolfPark i Kristianstad. Framför mig löper ett förhållandevis kort hål rakt genom skogen. Mellan träden går det att skymta ytterligare delar av banan och med jämna mellanrum kommer nya grupper gående.
En spelare kastar.
Discen lämnar handen och försvinner mellan träden.
Någon i gruppen säger något uppskattande. Ett par händer klappar. Sedan går de vidare.
Det är tävling här. Men det känns inte riktigt som tävling brukar kännas.
Detta är inte ett traditionellt matchreferat, utan en sportfotografs observation från sidlinjen. Fokus ligger på känslan, ögonblicken och helheten – sett genom kameran.
Jag följer idag Wendes Open, deltävling nummer tio i Johan Gehrisch Sommartour, under tävlingsdagen och runt arrangemanget.
Tävlingsnerver utan särskilt många sura miner
Det första jag reagerar på är stämningen.
Här finns yngre och äldre. Kvinnor och män. Spelare som har hållit på länge och sådana som tävlar på betydligt lägre nivå.
De spelar inte nödvändigtvis mot varandra, men de delar samma tävlingsplats.
Det applåderas åt bra kast. Det diskuteras linjer mellan träden. Någon missar, visar tydligt vad han tycker om sitt eget kast och går sedan vidare.
Inga längre utbrott. Inga stora gester.
Nästa kast väntar.
Under dagen får jag snarare känslan av en sport där det fortfarande finns ganska kort avstånd mellan människorna.
Det finns faktiskt ett uttryck för det inom svensk frisbeesport. I Svenska Frisbeesportförbundets kartläggning om inkludering återkommer begreppet ”Frisbee Family” som en beskrivning av det sociala samspelet och den respekt och tillit som många upplever inom sporten.
Det betyder förstås inte att varje discgolftävling alltid är harmonisk.
Men från min plats i skogen är det svårt att missa gemenskapen.
Det här är en C-tier – men ingen liten tävling
På väg upp mot hål 12 pratar jag kort med en av deltagarna.
Han förklarar tävlingssystemet för mig. Wendes Open är en C-tier. Inom PDGA-systemet finns högre nivåer som B-tier och A-tier, medan de svenska mästerskapen är en egen nationell mästerskapsnivå.
Wendes Open är alltså inte högsta svenska nivån.
Men liten?
Knappast.
Den slutliga resultatlistan innehåller 131 spelare i åtta klasser.
Wendes Open ingår i Johan Gehrisch Sommartour 2026, en serie med tolv PDGA-sanktionerade C-tier-tävlingar i södra Sverige, med tyngdpunkt i Skåne. Touren löper från april till september och spelarnas sex bästa deltävlingar räknas i totalställningen.
Här finns proffs-, amatör-, dam- och juniorklasser.
Det gör tävlingsformen intressant.
Man behöver inte vänta tills man är en av Sveriges bästa för att få ställa sig på första tee under en organiserad tävlingsdag.
Det finns nivåer att växa igenom.
MA4. MA3. MA2.
Och för dem som går vidare finns bland annat den öppna proffsklassen MPO och damernas FPO.
För nya spelare utan rating anger Gehrisch Tour MA3 som startklass.
Det blir en ganska konkret väg från fritid till idrott.
Och den vägen kan börja betydligt närmare hemmet än många tror.
Gemanskap ute på banan
Mannen vars namn står på touren
Bakom touren finns Johan Gehrisch, själv erfaren tävlingsspelare och en etablerad profil inom svensk discgolf. Han driver Nordic Disc Golf och står också själv på startlinjen i sin egen tour.
På Wendes spelar han MPO tillsammans med de övriga deltagarna.
Det säger något om formatet.
Gehrisch Tour är inte en tävlingsserie där personen bakom arrangemanget står vid sidan av medan andra spelar. Personen vars namn står på touren finns själv ute på banan.
Samtidigt finns klasser från junior- och amatörnivå hela vägen upp till MPO och FPO.
Det passar ganska väl in i det jag ser under dagen.
Avståndet mellan olika nivåer inom sporten känns fortfarande förhållandevis kort.
Över 800 svenska banor
Svenska Discgolfförbundet uppgav att Sverige hade 838 discgolfbanor under 2025, 73 fler än året före.
Förbundet beskriver sporten som lättillgänglig, billig att börja med och gratis eller förhållandevis billig att spela på.
Det är en viktig skillnad.
Gratis eller förhållandevis billig. Inte alltid gratis.
För en discgolfbana sköter inte sig själv.
Gräs behöver klippas. Sly röjas. Utkastplatser repareras. Skyltar sättas upp. Träd och grenar hanteras. Korgar, gångvägar och annan utrustning behöver underhållas.
I Västerås finns exempelvis en särskild bangrupp som kontinuerligt klipper och trimmar fairways, medan större arbeten genomförs under frivilliga arbetsdagar.
På andra håll försöker föreningarna finansiera arbetet direkt genom spelarna.
Och här behöver jag inte leta särskilt långt från Wendes för att hitta exempel.
I Sölvesborg sköts discgolfbanan av Pegasus Discgolfklubb. Det är gratis att spela, men klubben ber om 20 kronor i frivillig greenfee per dag, pengar som går till banans underhåll.
I Bromölla sköts banan av Bromölla Discgolfklubb. Där anges en frivillig greenfee på 25–50 kronor.
På andra svenska banor är betalningen inte frivillig alls.
Stjärnorps Discgolfpark tar 30 kronor per dag. Häfla Bruks DiscGolfPark 50 kronor. Ymergårdens Gold Course 75 kronor. Uspastorp tar 100 kronor för ett dagskort.
Det förändrar inte bilden av discgolf som en tillgänglig sport.
Snarare tvärtom.
Att kunna spela en hel dag för några tior är fortfarande en låg ekonomisk tröskel jämfört med många andra idrotter.
Men det synliggör människorna bakom banorna.
Någon måste hålla skogen spelbar.
En sport där arenan redan finns
Det är här discgolf blir riktigt intressant.
Många idrotter behöver kämpa för att få fler hallar, planer, istider eller andra träningsytor.
Discgolf har på många håll redan sin arena.
Över 800 banor ligger utspridda över landet.
Det innebär inte att alla är fullskaliga 18-hålsbanor. Inte heller att alla är lika tillgängliga för människor med rörelsehinder eller att alla drivs av en organiserad discgolfförening.
Men infrastrukturen finns.
På väldigt många orter kan en människa upptäcka sporten innan hon upptäcker föreningen.
Det är nästan tvärtom mot hur många traditionella idrotter fungerar.
Du behöver inte anmäla dig till ett lag för att prova.
Du behöver inte passa en träningstid.
Du behöver inte ens ha någon att spela med.
Några discar och en ledig eftermiddag räcker långt.
Svenska Discgolfförbundet beskriver själva sporten som möjlig att spela både tillsammans med andra och mot sig själv.
Det borde göra discgolf till en av Sveriges mer lättillgängliga idrotter.
Men det väcker också nästa fråga:
Vad gör sporten med alla människor som redan går runt ute på banorna?
Från första discen till en förening
Det är kanske där nästa stora steg finns.
Inte nödvändigtvis i ytterligare hundratals banor.
Utan i kopplingen mellan banan och föreningen.
En familj kan redan idag gå ut och spela utan att veta namnet på klubben som röjt fairway samma morgon.
En ungdom kan kasta hundratals rundor utan att någonsin hamna på en organiserad träning.
En vuxen kan spela i flera år utan att veta att det finns veckogolf ett par kilometer bort.
För Svenska Discgolfförbundet är det här uppenbart en fråga man arbetar med.
Förbundet beskriver medlemsföreningen som vägen till bland annat ledarutbildning, barn- och ungdomsverksamhet, stöd och utveckling av anläggningar. Fler organiserade föreningar stärker också sportens position gentemot kommuner och övrig idrott.
Samtidigt pågår satsningen Lek Discgolf i skolorna.
Tanken är inte bara att barn ska prova en disc. Förbundets uttalade mål är också att barnen ska bli nyfikna, fortsätta vara aktiva och så småningom hitta till föreningsidrotten.
Det är lätt att förstå varför.
Sporten har redan skapat dörren.
Nu behöver fler hitta handtaget.
Kanske handlar det ibland om något så enkelt som en skylt vid första tee:
Spelar du här? På onsdag tränar vi tillsammans. Nybörjare välkomna.
En QR-kod.
Ett par lånediscar.
En ledare.
Och plötsligt är personen som brukade gå några rundor med kompisarna en del av en förening.
Kan skogen bli en läktare?
Från min plats bakom hål 12 ser jag också en annan sida av sporten.
Wendes är vackert.
Delar av banan ligger inne i skogen och träden är inte bara bakgrund. De är själva problemet som spelaren måste lösa.
En liten skillnad i kastvinkel kan vara skillnaden mellan en perfekt linje genom skogen och ett tidigt möte med en trädstam.
Som fotograf är det fantastiskt.
Ljuset. Djupet. Spelaren ensam mellan träden. Discen som plötsligt dyker upp i bild.
Men samtidigt börjar jag fundera.
Hur bygger man en publiksport på en arena där publiken ibland har svårt att ta sig fram?
Wendes är inte anpassad för alla typer av rörelseförmåga och skogsbanor har naturliga begränsningar när många människor ska följa spelet.
Det behöver inte vara ett problem för sporten som sådan.
Kanske är det tvärtom fel att mäta discgolf mot fotbollens läktare.
En sport kan vara stor utan att varje tävling behöver ha 10 000 åskådare.
Men om elitdiscgolfen vill bli större som publikprodukt måste frågan lösas.
Kan vissa banor byggas mer publikvänliga?
Kan tävlingar använda öppnare layouter?
Kan livesändningar bli discgolfens läktare?
Och går det att göra allt detta utan att ta bort det som gör en eftermiddag bland träden så speciell?
Sedan kommer utrustningen
Tillgänglig sport betyder inte automatiskt enkel sport.
Det märks ganska snabbt när jag tittar på spelarnas packning.
Det finns ryggsäckar.
Stora ryggsäckar.
Väskor.
Och sedan de där ekipagen som mest påminner om små golfvagnar fyllda med plast.
På håll verkar discgolf nästan löjligt enkelt.
En disc. En korg. Kasta.
Sedan öppnar någon väskan.
Där ligger disc efter disc efter disc.
Drivers. Fairwaydrivers. Midranges. Putters. Olika stabilitet och olika egenskaper beroende på vilket kast spelaren behöver.
En nybörjare behöver inte allt detta.
Det är en del av tillgängligheten.
Man kan börja väldigt enkelt.
Men precis som inom fotografi verkar det finnas en punkt där man går från ”det här räcker” till att upptäcka att det tydligen finns ytterligare fem saker man absolut behöver.
Sverige var tidigt ute
Det här är heller inte någon sport som plötsligt dök upp under pandemin.
Svenska Frisbeesportförbundet bildades 1974. Sverige arrangerade sitt första svenska mästerskap 1976 och Europas första permanenta frisbeegolfbana byggdes på Kärsön utanför Stockholm 1978.
Pandemiåren gav sporten ett kraftigt uppsving, men det svenska fundamentet är betydligt äldre.
I dag finns också en tydligare organiserad struktur.
Svenska Discgolfförbundet bildades 2016 som grenförbund under Svenska Frisbeesportförbundet. Förbundet arrangerar bland annat SM och Nationella Touren och arbetar med områden som barn och juniorer, parasport och 65+.
2026 års nationella kalender innehåller bland annat fyra deltävlingar i Nationella Touren samt individuella SM, Junior-SM, Par-SM, Master-SM och Lag-SM.
Under den nivån finns arrangemang som Gehrisch Tour.
Och det är kanske just kombinationen som behövs.
En tydlig elit på toppen.
Men väldigt många vägar in underifrån.
Wendes Open fick en vinnare – och fyra tvåor
Resultatet är inte anledningen till att jag åkte hit.
Men en tävling ska naturligtvis också avgöras.
Och i MPO blev det ordentligt jämnt.
Kenny Jarl inledde med 56 kast men avslutade med en stark andra runda på 50. Totalt –12 räckte till segern.
Bakom honom slutade Martin Nilsson, Karl Schildt, Christian Hansson och Daniel Hagman samtliga på –11.
Fyra spelare.
Ett kast från vinnaren.
I FPO vann Emma Althin på +2 före Kristina Frisell på +4 och Kyllan Quick på +7.
I MA2 vann Magnus Rengman på –13, ett kast före Håkan Östberg och två före Karl-Ivar Ekman.
Jesper Julinder vann MA3 på –4 och Jesper Aspegren MA4 på –2.
På damsidan vann Amanda Svensson FA3 och Sara Lundqvist FA4.
I juniorklassen MJ18 vann Fabian Askander på –5, ett enda kast före Albin Svensson.
Det är resultatet.
Men det är inte hela tävlingen.
För runt vinnarna finns över hundra andra spelare som också valde att stå på första tee den här lördagen.
Vad gör sporten med sitt momentum?
Det är kanske frågan jag lämnar Wendes med.
Discgolf behöver inte börja från noll.
Banorna finns redan på hundratals platser.
Det går att börja billigt.
Man kan spela ensam eller tillsammans med andra.
Barn kan prova sporten i skolan.
Den som vill tävla kan hitta amatörklasser innan steget upp mot elitnivån.
Föreningar som Pegasus i Sölvesborg och Bromölla Discgolfklubb visar samtidigt en annan del av verkligheten. Bakom en tillgänglig bana finns människor som bygger, röjer, underhåller och försöker finansiera verksamheten.
Det är där nästa fas blir intressant.
Kan fler av de människor som redan spelar bli medlemmar?
Kan fler föreningar bygga ungdomsverksamhet?
Kan frivillig greenfee hjälpa klubbarna att hålla banorna bra utan att den låga tröskeln försvinner?
Kan skolorna bli platsen där nästa generation hittar sporten?
Och kan tävlingsformer som Johan Gehrisch Tour göra steget från motionsspelare till tävlingsspelare tillräckligt litet för att fler vågar prova?
Frågorna är nästan större än tävlingen jag kom hit för att fotografera.
Ett sista kast mellan träden
En ny grupp kommer fram till hål 12.
Spelarna väntar på sin tur.
Sedan går en av dem fram.
Ett par små justeringar med fötterna. Blicken följer den tänkta linjen mellan träden.
Discen går iväg.
För några sekunder är allting stilla.
Sedan kommer reaktionen från gruppen.
Jag vet fortfarande inte om discgolf behöver större läktare för att bli en större sport.
Men jag vet att Sverige redan har över 800 platser där nästa spelare kan kasta sin första disc.
Det svåra kanske inte längre är att få människor till banan.
Det svåra – och kanske det mest spännande – börjar när de väl är där.
Se fler bilder
Alla bilder från arrangemanget hittar du här:
Är du intresserad av att köpa en bild finns information i bildfoldern som extra bild. Kontakta mig om ni har frågor
Vill du att jag bevakar er sport eller klubb?
Jag bevakar gärna både stora och små sporter, föreningar, cuper och arrangemang.
Kontakt: Lenniemalmgren@gmail.com
Tjänster och priser: Klicka här
Bilder, idé, observationer och grundtext av: Lennie Malmgren
Texten är bearbetad och färdigställd med stöd av AI.
Kommentarer
Skicka en kommentar