Vi vill få fler barn att idrotta – men vem ska träna dem?

 

Fler barn in i idrotten – men finns människorna som ska ta emot dem?

En sammanställning om breddidrott, ideellt arbete och föreningarnas kapacitet

Framtaget av Lennie Malmgren
Orebranch Photography
Augusti 2026

Sverige kan inte nöja sig med att finansiera vägen in i idrotten.
Vi måste också säkra att någon finns där när barnen kommer.

1. Inledning

Sverige vill att fler barn och ungdomar ska röra på sig och hitta till föreningslivet. Fritidskortet är en del av den ambitionen. Från den 10 augusti 2026 omfattar stödet barn från det år de fyller sex till och med 16 år. Grundbeloppet är 550 kronor per barn och år, medan barn i hushåll som uppfyller vissa ekonomiska kriterier kan få 2 500 kronor. [2][3]

Det är en satsning som sänker tröskeln för familjer. Men den väcker en annan fråga som måste få lika stor plats:

Sverige kan inte nöja sig med att finansiera vägen in i idrotten. Vi måste också säkra att någon finns där när barnen kommer.

En idrottsförening består inte bara av barnen på planen, i hallen, bassängen eller båten. Någon ska träna dem. Någon ska öppna lokalen, sköta materialet, boka tider, ordna tävlingar, vara funktionär, hålla ihop styrelsen, administrera bidrag, klippa gräs, köra utrustning och göra allt det arbete som får verksamheten att fungera.

Riksidrottsförbundet uppskattar att omkring 850 000 personer har ledaruppdrag inom svensk idrott och att det ideella arbetet motsvarar ungefär 20 miljarder kronor per år om tiden skulle ersättas med lön. [4] Det visar styrkan i den svenska modellen. Men siffran besvarar inte den fråga som den här sammanställningen handlar om: är 850 000 tillräckligt för den verksamhet vi redan har, och vad händer om fler barn och ungdomar ska börja och stanna längre?

Det är en viktig skillnad. Ett stort antal ideella på nationell nivå säger inget om den lilla föreningen som saknar två vuxna för att kunna starta nästa ungdomsgrupp. Det säger inte heller om rätt kompetens finns på rätt plats, eller om samma personer redan bär flera roller.

Den här sammanställningen försöker därför förstå kapacitetsfrågan bakom svensk barn- och ungdomsidrott: hur många människor finns, vilka uppgifter behöver de göra, var finns de och hur kan idrotten bredda rekryteringen utan att förlora det ideella engagemang som fortfarande är en av dess största styrkor?

2. Syfte och metod

Det här är inte en statistiskt representativ undersökning av svensk idrott. Det egna underlaget är för litet för det och ska inte presenteras som något annat.

Ambitionen har i stället varit att få in erfarenheter från flera delar av breddidrotten, framför allt mindre och medelstora föreningar, och jämföra deras svar med större svenska undersökningar och offentlig statistik.

Den egna enkäten gav 16 svar från 13 föreningar inom 10 idrotter: hockey, gymnastik, rodd, fotboll, simning, discgolf, handboll, basket, innebandy och baseboll/softboll. De svarande har roller som ordförande, styrelseledamot, tränare, sportchef, säkerhetsansvarig och andra funktioner i föreningarna. [1]

Urvalet gör att vi inte kan säga hur stor andel av Sveriges föreningar som har ett visst problem. Däremot kan vi se om samma erfarenheter återkommer i verksamheter med olika storlek, idrottslogik och geografiska förutsättningar.

Föreningssvaren har därför lagts bredvid forskning och statistik från bland andra Centrum för idrottsforskning, Riksidrottsförbundet, regeringen och aktuell nordisk forskning om frivillighet. När vårt material stöds av större undersökningar används de tillsammans. När bilderna skiljer sig åt redovisas även det.

Vi skiljer genomgående mellan tre nivåer: vad nationell forskning och statistik visar, vad de 16 föreningssvaren beskriver och vilka slutsatser eller möjliga åtgärder som växer fram när materialet läggs samman.

3. Bakgrund – vad vet vi om problemet?

Ett stort ideellt engagemang kan ändå vara otillräckligt

Det finns inte stöd för en enkel berättelse om att svenskar har slutat arbeta ideellt. Centrum för idrottsforsknings rapport Jag ställer upp! visar att det ideella engagemanget i befolkningen har varit förhållandevis stabilt över lång tid. Samtidigt konstaterar forskarna att rekryteringsprocessen kan ha blivit svårare. Andelen som instämmer i att ideellt arbete är moraliskt uppfordrande minskade från 61 procent 2005 till 38 procent 2024. [6]

Det här är avgörande för hur frågan ska beskrivas. Problemet behöver inte vara att Sverige får färre ideella totalt. Problemet kan växa därför att behovet av människor, kompetens och tid inte matchar de resurser som föreningarna faktiskt kan mobilisera.

Ett äldre men stort svenskt föreningsunderlag visar att frågan inte är ny. I CIF:s studie Etik och ekonomi i idrottsföreningar svarade 5 480 föreningskassörer. I genomsnitt uppgav omkring 70 procent att rekrytering av ideella tränare, ledare och funktionärer var en ganska eller mycket stor utmaning. Att behålla ungdomar var föreningarnas näst största utmaning. Studien bygger på 2013 års förhållanden och ska därför inte användas som ett mått på läget 2026, men den visar att rekryteringsproblemet har funnits under lång tid. [7]

Hur många behövs egentligen?

RF:s aktuella totalsiffra är cirka 850 000 personer med ledaruppdrag i hela idrottsrörelsen. För barn- och ungdomsidrotten finns en mer avgränsad siffra: 263 456 personer registrerades som aktivitetsledare i gruppaktiviteter för 7–25-åringar under 2023. De stod tillsammans för omkring 12 miljoner ledartillfällen. Nästan var fjärde aktivitetsledare, 61 113 personer, var 13–25 år. [5]

Det är betydligt mer användbart än att enbart tala om 850 000, men även denna siffra har en begränsning: den visar vilka som ledde registrerade aktiviteter, inte hur många ledare föreningarna egentligen behövde.

I det material som gåtts igenom inför den här sammanställningen har vi inte hittat någon aktuell nationell kartläggning som besvarar frågan: hur många ytterligare barn- och ungdomsgrupper skulle svenska föreningar kunna driva med dagens mänskliga resurser, och hur många fler ledare, funktionärer och andra resurser saknas redan nu?

Det är i sig en viktig lucka. RF kan mäta anläggningskapacitet nationellt. 2026 uppgav var fjärde förening att den har stort behov av mer tid eller plats och ungefär lika många att de tvingats tacka nej till nya medlemmar. Bland barn- och ungdomsföreningar var andelen med stort behov av mer tid eller plats 35 procent. [10] Någon lika tydlig nationell kapacitetsmätning av människorna har vi inte hittat.

850 000 är därför inte svaret på om svensk idrott har tillräckligt många ideella. Det är en uppgift om hur många som finns i olika roller. Frågan om hur många som behövs återstår.

Stad och landsbygd – procent och absoluta tal säger olika saker

RF:s forskning om idrottsrörelsens geografi visar att en större andel av människor på landsbygden arbetar ideellt än i storstaden. Engagemanget är ofta mer långvarigt och en del av det lokala samhället. I storstaden arbetar de som engagerar sig i stället fler timmar under mer avgränsade perioder. [8]

Det kan låta som att landsbygden därför har ett överskott av ideella resurser. Så enkelt är det inte. En högre andel av en liten befolkning kan fortfarande vara färre människor i absoluta tal. Samma begränsade grupp vuxna kan behövas av fotbollen, gymnastiken, ridningen, simningen, rodden, hembygdsföreningen och andra delar av lokalsamhället.

Om en familj har flera barn i olika aktiviteter kan tre föreningar samtidigt behöva samma föräldrar som tränare, chaufförer, funktionärer eller styrelsemedlemmar. Det betyder inte automatiskt att föräldrarna inte vill hjälpa till. Samma timmar går bara inte att använda flera gånger.

Här blir breddidrotten särskilt känslig. När en mindre idrott försvinner från en mindre ort är det inte säkert att samma aktivitet finns i grannbyn. Sölvesborg Softboll Club beskriver exempelvis att närmaste motstånd och verksamhet på rätt nivå kan finnas i Malmö eller Danmark. [1] Avståndet blir då en del av möjligheten att fortsätta.

Avstånd, bredd och möjligheten att hitta sin sport

RF och Ungdomsbarometern visar att en av fem 15–24-åringar hade slutat med en idrott eller träningsform under det senaste året. Skola och arbete, tidsåtgång, att man tröttnat, skador och andra intressen hör till de vanligaste orsakerna. Lägre kostnader och träning närmare hemmet är de två viktigaste saker ungdomarna själva anger som sådant som hade kunnat få dem att fortsätta. Enklare transport är också en tydlig faktor. [9]

Samma rapport visar samtidigt en stor nyfikenhet på andra aktiviteter. Unga vill i genomsnitt prova flera nya träningsformer och idrotter. Det gör frågan om bredd större än bara antalet medlemmar i varje förening.

RF:s individbaserade statistik visar också att de fem största lagidrotterna – fotboll, innebandy, ishockey, basket och handboll – står för 65 procent av alla deltagartillfällen. När övriga idrotter analyseras separat framträder andra mönster, bland annat en större andel flickor än pojkar fram till 17 års ålder. Över hälften av åttaåringarna deltog i två eller fler idrotter. [11]

Det går därför inte att utgå från att en stor idrott kan ersätta en liten. Olika idrotter attraherar olika barn. Om Sverige vill att fler ska stanna inom organiserad idrott längre behöver det också finnas realistiska vägar vidare när den första sporten inte längre passar.

Det här är inte ett argument för att varje liten ort ska erbjuda varje tänkbar idrott. Det är ett argument för att geografisk tillgänglighet och idrottslig bredd har ett värde som inte syns om man bara räknar total aktivitet.

Varför spelar fortsatt deltagande roll?

Folkhälsoperspektivet ska inte ta över den här sammanställningen, men det förklarar varför frågan är större än föreningarnas medlemsregister. Bengtsson med flera publicerade 2025 en systematisk översikt av 46 longitudinella studier, varav 38 ingick i metaanalysen. Uppföljningstiderna varierade från ett till 54 år. Deltagande i ungdomsidrott var över tid kopplat till högre fysisk aktivitet, bättre hälsa och välbefinnande samt mindre psykisk ohälsa och mindre ogynnsam kroppssammansättning jämfört med icke-deltagande. [12]

Studien bevisar inte att ledarbrist orsakar ohälsa och den säger inte att varje extra år i en förening ger en bestämd hälsoeffekt. Den visar däremot varför möjligheten att fortsätta idrotta är värd att skydda.

4. Vår undersökning – vad säger föreningarna?

Ingen beskriver rekryteringen som lättare

Av de 16 svaren beskriver 11 rekryteringen av ledare, tränare och styrelsemedlemmar som svårare än för fem–tio år sedan. Fyra beskriver läget som ungefär lika svårt. En svarande tycker inte att det går att göra en säker jämförelse. Ingen säger att rekryteringen blivit lättare. [1]

Det räcker inte för att slå fast att situationen blivit sämre i hela Sverige. Men när svaren kommer från tio olika idrotter och flera olika föreningstyper är det en tydlig signal från just den del av föreningslivet som undersökningen riktats mot.

Det intressanta är dessutom inte bara hur svårt det är att rekrytera. Föreningarna beskriver vad som händer när människorna inte räcker.

Kapaciteten sätter gränsen

Bromölla Innebandyklubb sammanfattar sambandet enkelt: föreningen har fått några nya barn efter att ha anslutit sig till Fritidskortet, men kan inte starta nya lag om det inte finns ledare. [1]

En handbollsklubb beskriver hur lag får läggas ned eller slås samman så att grupperna blir för stora. En roddklubb säger att några få personer gör merparten av arbetet och att föreningen därför inte klarar allt den vill göra. En fotbollsklubb beskriver hur samma personer får bära många olika föreningsuppgifter. Stockholmspolisens IF Roddförening skriver att ungdomsverksamheten håller på att försvinna. [1]

KFUM Kristianstad bedömer att föreningen skulle kunna växa betydligt med fler vuxna och kompetenta ledare, men konstaterar samtidigt att hallkapaciteten snart skulle bli nästa begränsning. Älmhult Beasts ger en viktig motbild: där upplevs inte rekryteringen generellt som svårare, men olika roller är olika svåra att fylla och föreningen betonar att rätt personer kan vara viktigare än bara fler personer. [1]

Det stärker en viktig slutsats: mänsklig kapacitet är central, men den är inte den enda kapaciteten. Hallar, planer, båtar, ekonomi, underhåll och antalet aktiva kan vara lika avgörande i en enskild förening.

Tränaren är bara en del av maskineriet

Älmhults Simsällskap beskriver utbildade tränare och funktionärer som en begränsning och uppger i uppföljande samtal att en tvådagars simtävling kan kräva minst 26 personer. Föreningen säger också att frågan om hur man ska få fler att hjälpa till återkommer på i princip varje möte. [1]

Det pekar på en kostnad som sällan syns i ekonomin: tid som går åt till att försöka hitta mer tid. När styrelse och ledning återkommande måste lösa bemanningsproblem används redan en del av föreningens kapacitet till att jaga kapacitet.

Sölvesborg Softboll Club beskriver samma bredd från ett annat håll. Fler ideella skulle kunna förbättra planen, genomföra projekt, arbeta mer med rekrytering och ge äldre ungdomsgrupper bättre förutsättningar. [1]

Det här är viktigt när lösningar diskuteras. Alla nya resurser behöver inte vara kvalificerade tränare. En person kan sköta bokningar, en annan ekonomi, en tredje material och en fjärde tävlingsadministration. Varje sådan uppgift som någon annan tar över kan frigöra tid för den idrottsspecifika kompetensen.

Föräldraberoendet är tydligt

CIF:s forskning visar att 50 procent av de ideellt engagerade inom idrotten är föräldrar, jämfört med 22 procent inom andra ideella organisationer. 61 procent av de idrottsengagerade uppger dessutom att de började därför att de blev tillfrågade eller erbjudna ett uppdrag. [6]

I vår undersökning syns samma föräldraberoende. Sölvesborg Softboll Club uppskattar att 99 procent av tränarna kommer från föräldragruppen och beskriver sårbarheten när barnet slutar. Halmstads Roddklubb och Bromölla Innebandyklubb pekar på föräldraengagemang som en viktig förutsättning. Älmhults Simsällskap efterlyser fler föräldrar som tar steget in. [1]

Föräldrar kommer fortsatt vara avgörande. Men materialet väcker frågan om svensk idrott kan fortsätta vara lika beroende av att just barnets förälder också ska vara tränare, funktionär, chaufför och styrelsemedlem.

Ett aktuellt exempel från Umeå visar hur frågan kan landa hos familjen när föreningen inte får ihop tillräckligt med funktionärer. TV4 Nyheterna rapporterade i augusti 2026 att Umeå Simsällskaps policy för vissa grupper kunde innebära upp till tolv arbetspass per år och 500 kronor per missat pass. Föreningen beskrev att få personer gjorde mycket och att man haft svårt att rekrytera funktionärer. [28]

Exemplet ska inte användas för att säga att klubben gör fel. Arbetet måste göras av någon. Men det visar den svåra följdfrågan: om bristen på ideella resurser flyttas över till familjerna som fler obligatoriska arbetspass eller extra avgifter, blir då barnets möjlighet att fortsätta mer beroende av föräldrarnas tid och ekonomi?

Fritidskortet: en bra idé – men också en kapacitetsfråga

Föreningarnas syn på Fritidskortet är blandad, vilket gör materialet mer användbart. Flera är positiva. Bromölla Innebandyklubb säger att några nya barn redan kommit in. En handbollsklubb beskriver stödet som mycket positivt för barn som tidigare haft svårt att ha råd. Älmhult Beasts uppger att många medlemmar använder kortet till avgifterna. [1]

Andra beskriver liten effekt eller mer administration. Halmstads Roddklubb pekar på mer administration för ledarna. KFUM Kristianstad uppskattar att föreningen lade 50–100 timmar på utbildning och administration kopplad till Fritidskortet under det första året. Det är föreningens egen uppskattning, inte en nationell mätning. [1]

Här kommer Älmhult Beasts med en intressant fråga: borde Fritidskortet vara ännu mer behovsanpassat? [1] Systemet är redan delvis behovsprövat. Alla barn i målgruppen kan få 550 kronor, medan barn i hushåll som uppfyller vissa ekonomiska kriterier kan få 2 500 kronor. [2][3]

Det går inte att utifrån vår undersökning säga att den allmänna delen bör tas bort eller att samma pengar automatiskt kan flyttas till föreningarna. Det är en budget- och fördelningsfråga som kräver egen analys. Men frågan är legitim: om målet är att fler barn ska kunna delta, hur stor del av de offentliga resurserna ska gå till barnets avgift och hur stor del behöver gå till den kapacitet som gör aktiviteten möjlig? En mer riktad modell kan frigöra resurser men kan också skapa mer administration, gränsdragningar och risk för att familjer faller mellan systemen. Det måste vägas mot varandra.

5. Slutsatser och jämförelser

Problemet är inte nödvändigtvis färre ideella – utan ett växande kapacitetsgap

När det nationella materialet och föreningssvaren läggs bredvid varandra blir bilden mer nyanserad än tesen att människor inte längre vill arbeta ideellt.

Sverige har fortfarande ett mycket stort ideellt engagemang. Samtidigt visar CIF att rekryteringen kan ha blivit svårare, och den stora föreningsstudien från 2013 visade redan då att omkring sju av tio föreningar såg rekrytering av ideella som en stor utmaning. [6][7]

Våra 16 svar kan inte bevisa en nationell brist. Men 11 beskriver rekryteringen som svårare än för fem–tio år sedan, ingen beskriver den som lättare och flera ger konkreta exempel på att verksamheten redan begränsas av människor som saknas. [1]

Det gör den mest relevanta frågan framåt tydlig:

Hur många ideella och andra föreningsresurser behöver Sverige idag – inte hur många har vi?

Vi har inte hittat ett nationellt svar på den frågan. Därför går det inte att bedöma om 850 000 är ett överskott, ett tillräckligt antal eller för lite. Och om fler barn kommer in i verksamheten blir frågan ännu mer angelägen.

Det behövs inte en exakt prognos över hur många nya barn Fritidskortet skapar för att se problemet. Om föreningar redan idag upplever att människor saknas, kommer varje verklig expansion att kräva mer mänsklig kapacitet någonstans i systemet.

Staten har gjort något – men vad är insatserna dimensionerade mot?

Det vore fel att påstå att staten helt har missat ledarfrågan. Under 2024 gick extra medel till bland annat rekrytering och utbildning av ledare. RF uppger att insatsen med 60 specialidrottsförbund resulterade i 35 000 utbildade ledare i över 5 000 föreningar. RF-SISU-distrikten hade dessutom över 30 000 deltagare i insatser för att få tillbaka, välkomna nya eller inspirera befintliga ledare. Under 2025 tilldelades RF ytterligare 25 miljoner kronor för att bland annat attrahera och utbilda ledare. [13]

Det är riktiga satsningar. Men 35 000 utbildade ledare betyder inte 35 000 helt nya ledare, och den offentliga redovisningen skiljer inte tydligt på nya, återvändande och redan aktiva personer.

Därför kvarstår frågan: 25 miljoner och 35 000 utbildade – i förhållande till vilket behov? Utan ett mått på hur stor bristen är går det inte att säga om satsningen är liten, stor eller rätt dimensionerad.

Brevet till politiken måste därför vara konkret

Den nationella politiska frågan är inte om staten ska ta över föreningarnas arbete. Den är om staten har en långsiktig plan för den mänskliga och organisatoriska kapacitet som krävs för den idrott man vill att barnen ska kunna delta i.

Den lokala politiska frågan är lika konkret: vet kommunen vilka föreningar som skulle kunna ta emot fler barn redan imorgon om de bara hade två människor till – och vilka föreningar som riskerar att försvinna därför att de inte hittar dem?

Föreningarna har också ett ansvar

Det här kan inte sluta i ett krav på mer offentliga pengar utan krav på förändring i föreningarna själva.

Föreningar måste fråga hur de använder de människor, pengar och timmar de redan har. Hur mycket kapacitet går till representationsverksamhet och hur mycket säkrar återväxten? Det egna materialet räcker inte för att säga att svenska föreningar generellt prioriterar seniorlag framför ungdomsverksamhet, men frågan är legitim när föreningar samtidigt säger att resurserna inte räcker.

Hanaskogs IS ger ett konkret exempel på en motsatt prioritering. När klubben sommaren 2026 hamnade i ekonomisk kris drog den sig ur herrarnas division 3. Klubben uppgav att beslutet var nödvändigt för att undvika ekonomisk kollaps och säkra dam- och ungdomsverksamheten. [14] Det visar inte hur andra föreningar gör, men det visar att resursprioriteringar mellan representationslag och den bredare verksamheten är verkliga beslut.

Älmhult Beasts ger ett annat praktiskt exempel. Föreningen beskriver hur den försöker gå från personberoende till tydligare roller och hur unga kan utvecklas som assisterande tränare eller domare beroende på vem de är och vad de passar för. [1]

Mer resurser hjälper bara fullt ut om föreningen också organiserar dem klokt.

6. Möjliga vägar framåt

Det finns ingen enskild lösning i materialet. De mest intressanta vägarna framåt uppstår när föreningssvaren, forskningen och sådant som redan prövats i Sverige och Norden läggs ihop.

1. Börja med att fråga – och gör frågan konkret

CIF visar att 61 procent av de ideellt engagerade i idrotten började efter att de blivit tillfrågade eller erbjudna ett uppdrag. RF och Ungdomsbarometern visar dessutom att en av fyra unga som inte fått frågan om att hjälpa till skulle vara intresserade. [6][15]

Östra Karups MOG uttrycker samma sak från föreningsgolvet: en allmän fråga om någon vill bli ledare fungerar sämre än att fråga en person direkt. [1]

Det talar för att rekryteringen måste bli mer konkret. Inte: "Vill du engagera dig i föreningen?" utan: "Kan du sköta bokningarna två timmar i månaden?", "Kan du vara funktionär fyra tävlingar om året?" eller "Kan du hjälpa en ungdomstränare på torsdagar?"

2. Ett nationellt upprop som leder till lokala behov

Svensk barn- och ungdomsidrott behöver dig. Kan du hjälpa till?

Ett sådant upprop kan vara ett sätt att nå människor utanför dagens föräldrakrets. Men det får inte sluta på en generell informationssida. Det måste leda till konkreta behov nära den som vill hjälpa till.

Den starkare modellen är därför en lokal matchning: skriv ett postnummer och se vad föreningar i närheten faktiskt behöver. En simklubb kanske behöver funktionärer fyra helger per år. En innebandyklubb behöver två vuxna för att starta en ny barngrupp. En roddklubb behöver hjälp med bokningar. En liten fotbollsklubb behöver en materialansvarig.

Sverige behöver inte börja från noll. Volontärbyrån är aktiv och hade 2025 470 362 unika besökare och 15 764 intresseanmälningar. Den erbjuder dessutom kommunlösningen Engagera Mera, där lokala föreningar kan synliggöra sina uppdrag och invånare hitta dem. [16][17]

Det finns även ett tidigare svenskt exempel specifikt för idrotten. Projektet Idrottens ledarbank, drivet av RF-SISU Jämtland-Härjedalen med stöd från Allmänna arvsfonden, utvecklade en digital anslagstavla där unga och föreningar kunde matchas mot ledaruppdrag. Plattformen levde vidare efter projekttiden, även om spridningen försvårades av pandemin. [18]

Det betyder att idén inte är oprövad. Frågan är hur en modern version kan byggas så att även den allra minsta föreningen kan använda den.

3. Samordna lokalt – låt inte varje liten klubb uppfinna samma lösning

En digital portal löser inte allt. Den lilla förening som redan använder varje styrelsemöte till att försöka hitta människor kanske inte har kapacitet att skriva annonser, svara sökande och bygga en volontärstrategi.

Norge är därför särskilt intressant. Landet har frivilligsentraler i nästan alla kommuner. En offentlig utredning 2026 beskriver dem som knutpunkter mellan kommun och frivillig sektor och rekommenderar att deras samordnande roll stärks. Utredningen är tydlig med att frivillighet inte är en automatiskt tillgänglig reserv; den kräver organisering, kompetens och hållbara villkor. [19]

Norska Frivillig.no fungerar samtidigt som en nationell lokalportal. Organisationer lägger ut konkreta uppdrag som människor kan söka efter geografiskt. Frivillig.no uppger att 35 procent av dem som anmäler sig genom tjänsten inte har varit frivilliga tidigare. [20]

Det ger en konkret svensk fråga: ska varje liten förening själv hitta alla människor den behöver, eller behövs en lokal samordnande funktion – exempelvis kommunen, RF-SISU, ett föreningsråd eller någon annan – som samlar behov och människor?

Köpenhamn har redan behandlat idrottens frivilligfråga som en kommunal utvecklingsfråga. Kommunen genomförde 2025 en särskild kartläggning av frivilligheten inom idrottsområdet, publicerad i januari 2026, och materialet riktar rekommendationer både till kommunen och föreningslivet. [27] Det ger ett konkret exempel på att en kommun först kan kartlägga behov och hinder innan den väljer åtgärd.

Även arbetsgivare kan vara en mindre del av lösningen. Volontärbyrån beskriver en växande svensk trend där företag låter medarbetare använda en eller ett par arbetsdagar per år till ideellt engagemang. [29] Det löser inte behovet av en tränare varje tisdag, men kan ge föreningar tillgång till kompetens för exempelvis IT, ekonomi, kommunikation, arrangemang eller en arbetsdag på anläggningen.

4. En person kan hjälpa flera föreningar

Många uppgifter är inte idrottsspecifika. Ekonomi, bidragsansökningar, bokningar, kommunikation, administration och vissa arrangemangsuppgifter kräver inte att personen själv kan sporten.

Därför finns ett nästa steg som är värt att pröva: kan samma person hjälpa flera mindre föreningar? Om fyra klubbar behöver två timmar ekonomihjälp var i månaden kanske de inte behöver hitta fyra helt nya kassörer eller administratörer.

Någon identisk nationell nordisk modell har inte hittats i den här researchen. Det är därför ett förslag att testa, inte något vi kan säga redan fungerar. Men det passar väl ihop med Norges knutpunktstanke och Volontärbyråns befintliga svenska infrastruktur.

5. Bredda rekryteringen bortom föräldrarna

RF:s Seniorbarometer 2026 visar att många seniorer kan tänka sig att engagera sig i en idrottsförening om uppdragen är flexibla, tydliga och meningsfulla. RF:s Idrott 65+ omfattar en målgrupp på omkring 2,2 miljoner personer 65 år och äldre; ungefär 15 procent är redan medlemmar i minst en idrottsförening som aktiva, motionärer, tränare, funktionärer eller organisationsledare. [21][22]

Pensionärer och äldre är därför en möjlig, men inte ensam, resurs. Detsamma gäller tidigare aktiva, unga som slutar tävla men vill stanna i sporten, studenter och vuxna utan egna barn i föreningen.

Danmark arbetar 2026 med samma typ av tröskel genom kampanjen "Jeg er ikke frivillig, jeg hjælper bare". DIF och DGI försöker göra små, tydliga föräldrauppgifter enklare att säga ja till, exempelvis material, körning, tvätt och sociala aktiviteter. [23]

Poängen är inte att alla ska bli tränare. Poängen är att fler ska hitta en uppgift som passar deras tid, kompetens och motivation.

6. Ekonomiska incitament – men inte automatiskt lön till alla

Några föreningar i enkäten tror att mer arvoderade ledare blir nödvändiga. Andra vill uttryckligen bevara den ideella modellen. Båda perspektiven behöver få plats.

Sverige har redan särskilda skatteregler för vissa idrottsersättningar. Under 2026 behöver en förening inte dra preliminär skatt eller betala arbetsgivaravgifter på idrottsersättning under 29 600 kronor per person, men ersättningen är fortfarande skattepliktig inkomst för mottagaren. Reglerna gäller vissa idrottsnära roller, inte all administration eller styrelsearbete. [24]

Norge har valt en annan modell: en person kan få upp till 10 000 norska kronor i lön från en skattebefriad frivillig organisation utan att inkomsten blir skattepliktig. [25]

En annan svensk möjlighet att utreda är skattereduktion snarare än lön. Det finns ingen generell svensk skattereduktion idag för dokumenterade ideella arbetstimmar. Men skattesystemet använder redan skattereduktioner för andra politiskt prioriterade beteenden och kostnader. [26]

En modell skulle exempelvis kunna pröva om en person som dokumenterat lägger tio timmar i månaden i godkänt ideellt föreningsarbete ska kunna få en begränsad skattereduktion. En annan modell skulle kunna ge föreningen skattelättnad eller stöd för kostnader som uppstår när den rekryterar och utbildar frivilliga.

Det här är idéer som kräver juridisk, ekonomisk och administrativ analys. Ett system måste gå att kontrollera utan att skapa mer administration än det sparar. Det måste också analyseras hur det påverkar inkomstprövade system. Poängen här är inte att slå fast utformningen, utan att ställa frågan om samhället kan erkänna värdet av tid på fler sätt än genom vanlig lön.

Danmark visar ytterligare en mellanmodell. Där kan obetalda frivilliga i idrottsföreningar få vissa skattefria kostnadsersättningar, bland annat för administration, telefon, kläder och körning inom fastställda nivåer. Vanlig lön är fortfarande skattepliktig. [30] Det är inte samma sak som den skattereduktion som diskuteras här, men det visar att skattesystemet kan utformas för att minska den privata kostnaden för att ställa upp ideellt.

7. Behovspröva mer – eller stärk kapaciteten mer?

Älmhult Beasts väcker frågan om Fritidskortet borde vara mer behovsanpassat. [1] Dagens modell är redan delvis riktad, eftersom det högre beloppet går till ekonomiskt utsatta hushåll. [2][3]

Det finns ändå en politisk avvägning som är värd att diskutera: ger en universell grundersättning bäst effekt, eller skulle en ännu tydligare behovsprövning kunna frigöra mer offentliga resurser till de barn som behöver stödet mest och till föreningarnas kapacitet?

Det går inte att svara på i den här sammanställningen. Att flytta pengar mellan stöd till individer och stöd till föreningar är inte automatiskt möjligt och en hårdare behovsprövning kan medföra mer administration och riskera att missa familjer. Men frågan bör kunna ställas utan att vara mot Fritidskortet: hur fördelar vi resurserna mellan att öppna dörren och att se till att verksamheten på andra sidan dörren fungerar?

8. Föreningarna behöver använda befintliga resurser smartare

Samhället kan underlätta, men föreningarna måste också organisera sig så att begränsad ideell tid används där den gör störst långsiktig nytta.

Det handlar om att gå från personer till roller, dela upp stora uppdrag, våga fråga fler, utveckla unga ledare och se till att kvalificerade tränare inte fastnar i uppgifter som någon annan kan göra.

Det handlar också om prioriteringar. Hanaskogs IS visade 2026 hur dramatisk en sådan prioritering kan bli när klubben drog ur herrarnas division 3 för att skydda ekonomin och säkra dam- och ungdomsverksamheten. [14]

Det är ett enskilt exempel, men det gör frågan konkret: om en förening säger att barn- och ungdomsverksamheten är framtiden måste den också kunna visa det i hur pengar och människors tid prioriteras.

7. Avslutande frågor

Det här arbetet ger inte ett facit för hur svensk föreningsidrott ska organiseras. Det ger däremot tillräckligt med underlag för att säga att kapacitetsfrågan behöver tas på större allvar, lokalt och nationellt.

De 16 svaren från tio idrotter är inte statistiskt representativa. Men de beskriver problem som också återkommer i större svensk forskning: rekrytering av ideella, beroendet av föräldrar, svårigheter att behålla ungdomar och behovet av rätt människor till rätt uppgifter. [1][6][7]

Samtidigt finns en ambition att få fler barn att delta. Då räcker det inte att mäta hur många ledare Sverige har. Vi behöver veta vad verksamheten faktiskt kräver.

Den kanske viktigaste frågan är därför fortfarande obesvarad: Hur många ideella och andra föreningsresurser behöver svensk idrott idag – och hur många fler behövs om fler barn och ungdomar ska börja och stanna längre?

• Till staten: Hur är satsningarna på ledarrekrytering och föreningskapacitet dimensionerade mot ett verkligt behov? Bör den mänskliga kapaciteten kartläggas nationellt på samma sätt som anläggningskapaciteten? Hur kan skatte- och stödsystem användas utan att ersätta hela den ideella modellen?
• Till kommunerna: Vet ni vilka föreningar som saknar människor, inte bara pengar och halltider? Kan kommunen eller en annan lokal aktör samordna behov, matcha frivilliga och göra det möjligt för en person att hjälpa flera föreningar?
• Till idrottsrörelsen: Hur gör vi vägen in i ideellt arbete lika tydlig som vägen in i själva idrotten? Hur mycket kan uppdrag förenklas och delas upp? Hur tar vi bättre tillvara unga, äldre, tidigare aktiva och människor utan egna barn i klubben?
• Till föreningarna: Använder vi de människor och pengar vi redan har på bästa sätt? Prioriterar vi återväxt, bredd och långsiktig verksamhet när resurserna inte räcker till allt?

Och till oss andra: Om behovet blir synligt och frågan blir konkret – kan fler av oss hjälpa till?

Svensk idrott behöver inte överge det ideella arbetet. Men den behöver fundera på vad som krävs för att det ideella arbetet ska kunna bära verksamheten även i det samhälle vi har idag.

För om Sverige lyckas öppna dörren för fler barn men inte säkrar människorna på andra sidan, har vi bara löst halva uppgiften.

Källor

1. Egen enkät till idrottsföreningar, augusti 2026. 16 svar från 13 föreningar inom 10 idrotter, inklusive uppföljande svar från Älmhults Simsällskap.

2. Regeringen, "Fritidskortet breddas – nu inkluderas även 6-åringarna", 29 juni 2026. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/06/fritidskortet-breddas-nu-inkluderas-aven-6-aringarna/

3. Regeringen, "Fritidskortet höjs och breddas till 2026", 22 december 2025. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/12/fritidskortet-hojs-och-breddas-till-2026/

4. Riksidrottsförbundet, "Värdet av ideellt arbete", uppdaterad 7 januari 2026. https://www.rf.se/idrott-i-samhallet/vardet-av-ideellt-arbete

5. Riksidrottsförbundet, "Tonårstjejer och män i fyrtioårsåldern är idrottsrörelsens vanligaste tränare", 6 november 2025. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2025-11-06-tonarstjejer-och-man-i-fyrtioarsaldern-ar-idrottsrorelsens-vanligaste-tranare

6. Centrum för idrottsforskning, Jag ställer upp! – särskilt avsnitten "Idealitet i idrottsrörelsen då och nu" och "Ideellt arbete och idrottsrörelsens utmaningar", 2025. https://centrumforidrottsforskning.se/digitala-rapporter/jag-staller-upp/

7. Centrum för idrottsforskning/United Minds, Etik och ekonomi i idrottsföreningar, 2014 (uppföljning av 2013). 5 480 föreningskassörer. https://centrumforidrottsforskning.se/kunskap-om-idrott/rapporter/etik-och-ekonomi-i-idrottsforeningar

8. Riksidrottsförbundet och Marie Cederschiöld högskola, "Var du bor påverkar engagemanget i idrottsföreningar", 11 juni 2026. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden-mnd/2026-06-11-var-du-bor-paverkar-engagemanget-i-idrottsforeningar

9. Riksidrottsförbundet/Ungdomsbarometern, "Avstånd och höga kostnader orsaker till att unga slutar idrotta", 7 april 2025. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2025-04-07-avstand-och-hoga-kostnader-orsaker-till-att-unga-slutar-idrotta

10. Riksidrottsförbundet, "En av fyra idrottsföreningar har brist på plats", nationell anläggningsenkät 2026, 6 maj 2026. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2026-05-06-en-av-fyra-idrottsforeningar-har-brist-pa-plats

11. Riksidrottsförbundet, "Ny statistik ger fördjupad bild av svensk barn- och ungdomsidrott", 5 november 2025. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2025-11-05-ny-statistik-ger-fordjupad-bild-av-svensk-barn--och-ungdomsidrott

12. Bengtsson, D., Svensson, J., Wiman, V., Stenling, A., Lundkvist, E. & Ivarsson, A. (2025), "Health-related outcomes of youth sport participation: a systematic review and meta-analysis", International Journal of Behavioral Nutrition and Physical Activity 22:89. https://doi.org/10.1186/s12966-025-01792-x

13. Riksidrottsförbundet, "25 miljoner till att attrahera ledare", 21 oktober 2025, samt "Extra stöd har gjort stor skillnad", 6 maj 2025. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/nyheter/2025-10-21-25-miljoner-till-att-attrahera-ledare

14. Skånesport, "Skandal i division tre: Hanaskogs IS drar sig ur – 'Det här är horribelt'", 24 juli 2026, samt Kristianstadsbladet, "Hanaskogs ordförande talar ut: 'Är inte bara ett A-lag'", 11 augusti 2026. https://skanesport.se/2026/07/24/skandal-i-division-tre-hanaskogs-is-drar-sig-ur-det-har-ar-horribelt/

15. Riksidrottsförbundet/Ungdomsbarometern, "Stor potential för ökat ideellt engagemang bland unga", 8 april 2025. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2025-04-08-stor-potential-for-okat-ideellt-engagemang-bland-unga

16. Volontärbyrån, "Om oss" – verksamhetsdata 2025. https://www.volontarbyran.org/om-oss

17. Volontärbyrån, "Kommunsamarbeten" – Engagera Mera och lokal widget. https://www.volontarbyran.org/for-kommuner/

18. Allmänna arvsfonden, "Idrottens ledarbank" samt Arvsfondsdelegationens uppföljning av överlevande projekt. https://www.arvsfonden.se/projekt/alla-projekt/projektsidor/idrottens-ledarbank

19. Norges offentlige utredninger, NOU 2026:6, avsnitt om frivilligsentralernas knutpunktfunktion. https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/nou-2026-6/id3162501/

20. Frivillig.no/Frivillighet Norge, information för organisationer och råd om konkreta frivilliguppdrag. https://om.frivillig.no/for-organisasjoner och https://om.frivillig.no/skrive-gode-oppdrag

21. Riksidrottsförbundet, "Seniorbarometern 2026 – många tränar men alla har inte råd", 1 juni 2026. https://www.rf.se/nyhetsarkiv/pressmeddelanden/2026-06-01-seniorbarometern-2026---manga-tranar-men-alla-har-inte-rad

22. Riksidrottsförbundet, "Idrott 65+", uppdaterad 15 juni 2026. https://www.rf.se/rf-arbetar-med/aktuella-satsningar/idrott-65-

23. Danmarks Idrætsforbund/DGI, "Jeg er ikke frivillig, jeg hjælper bare" / kampanj för föräldrahjälpare, mars 2026. https://www.dif.dk/nyheder/2026/03/kampagne-skal-give-flere-foraeldrehjaelpere

24. Skatteverket, "Betala ut ersättning i en ideell förening" – idrottsersättning 2026. https://www.skatteverket.se/skatter/samlingsmenyer/idrottsligverksamhet.4.6f9866931215a607a4f80009169.html

25. Skatteetaten (Norge), "Mottar du lønn fra en frivillig eller veldedig organisasjon?" https://www.skatteetaten.no/person/skatt/hjelp-til-riktig-skatt/arbeid-trygd-og-pensjon/hobby-ekstrainntekt-og-smajobber/mottar-du-lonn-fra-en-frivillig-eller-veldedig-organisasjon/

26. Skatteverket, Rättslig vägledning, "Skattereduktioner" (översikt över befintliga svenska skattereduktioner). https://www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2026.7/2936.html

27. Köpenhamns kommun, Frivillighedsundersøgelsen inom idrottsområdet, genomförd 2025 och publicerad januari 2026. https://www.kk.dk/brug-byen/frivillig/frivillighedsundersoegelsen

28. TV4 Nyheterna, "Klubbens krav på föräldrar: Jobba 12 pass per år – eller betala", 9 augusti 2026. Underlag återgivet i projektmaterialet.

29. Volontärbyrån, "Ta emot företagsvolontärer – en kort guide för organisationer", 9 mars 2026. https://www.volontarbyran.org/nyheter/ta-emot-foretagsvolontarer-en-kort-guide-for-organisationer

30. Skattestyrelsen (Danmark), "Du er frivillig i en idrætsforening" – skattefria kostnadsersättningar 2026. https://skat.dk/borger/personalegoder-hvis-du-er-medarbejder/du-er-frivillig-i-en-idraetsforening